|
Sista rivbjörnarna Bredsjön |
Ljustorps
Hembygdsförening
|
|
Sent en sommarafton under ett av de sista åren på 1840-talet kom en bojänta
springande med andan i halsgropen från Blomsteråsens fäbodvall till byn
och berättade, att björnen under dagens lopp rivit ihjäl hennes raraste
skällkossa. Hela vallens kobesättning, berättade hon, hade kommit hemskuttandes
från skogen mitt på dagen, vrålande och bö-lande, som om hin varit dem
i hälarna. Vad detta innebar förstodo jäntorna mycket väl, och då en av
skällkossorna saknades, blev det alldeles klart, att björnen varit framme.
De vettskrämda kossorna "bästes in", och de orädda jäntorna beväpnade
sig med yxor och bockehorn — ett kärvt skriande blåsinstrument — och begåvo
sig ut i skogen för att uppsöka den förlorade kossan. Överallt, där de
drogo fram, hamrade de väldeliga på träna och blåste flitigt i sina bockehorn,
ty de hade av den gamle fått reda på, vad björnen själv en gång i tiden
sagt, då han kunde tala: "Säl-gepipa och långelur de ljuda väl i mitt
öra, men yxehammar och bockehorn jag tamejtu-san kan höra". Efter åtskilligt
letande påträffades mycket riktigt den ihjälrivna kon vid Hånkasomyran,
omkring en fjärdingsväg från vallen. På den tiden levde och bodde i Bredsjön
en gubbe, Pell Persa kallad, som var den likaste "vonkrok" i byn, förfaren
och väl hemma i jakt, fiske och allehanda småknep och upptåg. Då han fått
reda på olyckan, tillsade han kons ägare att gå och ta reda på huden och
låta allt i övrigt däromkring vara orubbet. Men nallarna hade inte ännu spelat ut sin roll i Bredsjöskogarna. Ungefär 20 år efter ovan relaterade tilldragelse — det var under en av slåttertidens dagar — upprepades samma historia. Men nu hade nalle inte nöjt sig med ett slakt: han hade nedramat två kor, de enda en fattig torpare ägde. Sommaren därpå upprepade nalle sin bravad och tog även då de två enda korna från en mindre välbärgad torpare; men liksom förra sommaren ofredades inga andra kor, som betade i de olyck- ligas sällskap. Lösningen på, denna gåta blev snart funnen, ty folket i bygden erinrade sig, att en lappgumma någon tid före dessa tvenne nallebragder klagat över, att hon varken fått en munsbit i sin säck eller en mugg mjölk just i dessa två torpgårdarna. Hotande hade lappgumman därvid yttrat: "Men de där ska nog komma att få törsta efter mjölk lika så väl som jag, så sant jag heter Lapp-Lisa!" Då vi nu äro inne på kapitlet om björn och björnjakt, så kunna vi inte saklöst hoppa över hågkomsten av Medelpads kanske förnämste björnjägare. Stafverman hette han och bodde på ett litet torp uppe i Bredsjöns obygder. Sägnen omförmäler, att han i livstiden fällt ej mindre än 18 björnar. En av hans duster med skogsmajestätet kan ju vara av intresse. En vacker höstdag går Stafverman ut i skogen för att se om sina gillerstockar och med sin finkalibriga flintlåsbössa plocka ner ur träden de fåglar, som hans trogne hund kunde upptäcka. Bäst som gubben går får han till sin förfäran se en stor björn inom skotthåll, stående med ett stort mossfång mellan ramarna. Att upptaga striden med en sådan best med en lodbössa var nästan otänkbart. Ett skott smäller emellertid, och skottet går mitt igenom mossfånget och in i björnens bröst. Betad av den stickande smärtan, vilken björnen trodde komma ur mossan, kastade han denna på marken och började en noggrann undersökning. Under tiden hann gubben ladda om, och omedelbart gav han nalle ett nytt stick. Omsider kom hunden tillstädes och började antasta den av vrede skummande björnen, som snart hade det tredje välriktade skottet i sin lurviga päls. Men ännu hade han nog mod och styrka kvar för att rusa mot jägaren. Stafverman hade ej hunnit ladda sin bössa och fann sig föranlåten retirera upp på en i närheten befintlig, ovanligt stor sten, och detta med nalle i hack och häl. Vid björnens försök att klättra uppför stenen, ansattes han av hunden så pass, att gubben hann ladda än en gång, men upptäckte därvid till sin fasa, att kulan, som nu stoppades i bössan, var den sista medhavda, varför såväl björnens som jägarens liv just hängde på denna. Gubben Stafverman gav sig därvid själv det löftet, att om Herren nu ville bistå honom i denna vånda, så skulle han skänka en hel silver-riksdaler åt kyrkan. Söndagen därpå vandrade gubben Stafverman den fem mil långa vägen till sockenkyrkan och nedlade i haven sin enda silver-riksdaler. — Löftena voro på den tiden heliga ting. Hur är det nu?! Stenen, på vilken Stafverman räddade sig, heter ännu i dag "Hjälpesten". |
|
Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening Uppdaterad 20091227 |