|
1500-talets skattesystem
1540 införde Gustav Vasa en ny metod för beskattning av jordbruksmark.
Man skulle skatta efter ett jordetal eller antal mål, för att skapa rättvisa
mellan stora och små markägare. Tidigare tillämpades en schablonskatt
per bonde. För varje mål jord var skatten 4 penningar/mark. Det geometriska
måttet för ett mål, var c:a 813 kvadratmeter åker, som skulle kunna besås
med en fjärdedels tunna korn. Skatten betalades in natura, d v s smör,
fågel, fisk, hudar, lärft vadmal m m. För att klara av avräkningen mot
antalet penningar eller mark, som bonden skulle betala, fastställdes ett
penningvärde för t ex 1 kilo smör osv. Fogden eller skattemyndigheterna
fastställde dessa värden varje år och kallades "markegångstaxor".
När skattskrivarna skulle anteckna främst bynamn så saknades
etablerad stavning. Skattskrivarna som var från Uppsala skrev därför
namnen fonetiskt vilket gör det möjligt att jämföra
något av det språk som talades på 1500-talet med vårt.
Fram till 1950-talet användes samma eller mycket lika uttal av by-
och platsnamn som på 1500-talet.
Sedvänja vid arv av jordbruk
Sedvänjor som motverkade hemmansklyvningar var framförallt arvssedvänjan,
som krävde att en hemmansägare och hans hustru skulle sätta sig på undantag,
när äldste sonen gifte sig, så att denne kunde överta hemmanet. Utlösningen
av syskonen skulle ske på ytterst lindriga villkor, så att gården icke
blott till namnet utan också i verklighetens skulle vara hans. Motståndet
till hemmensklyvningar berodde på statens oro för att minskade jordbruk
skulle äventyra förmågan att betala skatten.
"Älvsborgs
lösen 1571"
"Älvsborgs
lösen 1571" var en extra beskattning, för att kunna lösa tillbaka Älvsborgs
fästning med kringliggande mark, som vi förlorade i krig med danskarna.
Skåne, Halland och Bohuslän tillhörde Danmark. Det förlorade området var
Sveriges enda hamn mot västerhavet, som var livsviktig för vår handel
med omvärlden. Den dåtida riksdagen bestämde att alla "bönder, bomän och
andre som hemman besitta" skall betala en tiondel i skatt av värdet på
deras guld, silver, penningar, koppar, tenn, och boskap". Värdet fastställdes
enligt särskild taxa. Ex var en ko värd 10 mark, vilket gav 1 mark i skatt
o s v. Vidare bestämdes att prästen i socknen, som var ordförande i taxeringsnämnden
tillsammans med 6 betrodda och utvalda män - s k sexmän - skall gå från
gård till gård och inventera och skriva upp allt som skulle beskattas.
Detta är vår första förmögenhetstaxering!
Inlösen av Älvsborgs fästning för andra gången 1613
Vid freden i Knäred förlorade vi ånyo Älvsborgs fästning med mark till
danskarna. Lösensumman var 1 miljon daler, som skulle betalas inom 6 år.
Under dessa extra skatter, fick många utstå stora umbäranden och ekonomiska
påfrestningar. Med hjälp av lån och arbetsbyten med släktingar hankade
man sig fram. Många levde i flera år under hotet att staten sålde deras
hemman. Flera bönder skrev in sig som knektar och slapp därmed den extra
beskattningen.
Fastighetsnummer
Omkring 1725 infördes numrering av jordbruksfastigheterna. Vid tilldelning
av numren användes olika metoder. Ofta numrerades hemmanen i den ordning,
som de var uppställda i jordeboken eller efter bosättningarnas placering
efter fägatan - från öster till väster - d v s solens gång.
Storskifte av skogsmarken under slutet av 1700-talet.
Fram till detta storskifte var skogsmarken byns gemensamma egendom - d
v s en byallmänning. Virke för husets behov avverkades samt ett mindre
antal täljda sparrar och bjälkar, som kunde säljas till borgarna i Sundsvall.
I "bystämman" behandlades de flesta frågor som hade med byns gemensamma
frågor att göra. En helt ny verksamhet kom till Ljustorp - järnbruken
i Lögdö under slutet av 1600-talet och Lagfors under mitten av 1700-talet.
Den stora efterfrågan på träkol öppnade helt nya möjligheter för skogsägarna
att skaffa sig årliga inkomster från skogen. Den värdelösa skogen fick
plötsligt ett ekonomiskt värde. Kravet på egna skogsskiften, som man själv
kunde bestämma över växte och många skogsägare skrev till myndigheterna
om behovet av att varje skogsägare tilldelades sin egen skog. Åker- och
ängsmarken hade alltid varit enskild egendom. Även gränserna mellan byarna
blev nu intressanta att fastställa vilket även gjordes under detta lantmäteri.
Laga skifte
Laga skifte under mitten av 1800-talet syftade i första hand till att
åstadkomma en rationellare indelning av inägomarken. Hemmanklyvningarna
hade fört med sig att åkarna nu var så smala att det uppstod problem med
grannarna när de skulle bruka åkern. Det gick så långt att man via "bystämman"
fattade gemensamma beslut om vilka åkrar som skulle läggas i träda eller
sås med korn. Man plöjde, gödslade, sådde och bärgade skörden samtidigt.
Ett ex. på det s k "bytvånget". Kartan och kartabeskrivningen innehåller
väsentligt fler detaljer och uppgifter, än vad tidigare kartor lämnat.
Inte minst vilka byggnader som fanns och var de var placerade.
Mått - vikter - mynt
Lispund = 8½ kg
Lod = 13,16 gram
1 mark = 8 öre = 24 örtugar
1 mark i vikt koppar = 375 gram
|
