Den heliga legenden talar visserligen om en tillvaro efter denna, som
intet dödligt öga sett bortom tidens gränser, men den vetgirige människoanden
vill ha fullt fakta för sin inneboende aning om det dunkla okända, varför
ock mycket gjorts och mycket göres för en blick bakom evighetens förlåt.
Alla bemödanden härutinnan ha då hittills strandat mot det kanske oryggliga:
det tillkommer ingen dödlig att blicka in i det evigt fördolda. I full
analogi därmed ha ock de vinkar varit, som de hänsovne sparsamt lämnat
närstående sörjande anförvanter i livets dagar och ej så sällan med antydan
om, att om den eviga friden och sällheten är kär, får ingenting yppas
från de saligas områden. — En liten tilldragelse, som just vidkommer ovan
antydda, berättad av fullt trovärdig person mer än tjugu år efter upplevelsen,
kunna vi ej neka oss nöjet an-draga, helst som ingen levande förr därom
haft minsta vetskap, ehuru aningar därom ej varit alldeles uteslutna.
— "Nåväl, så tag mig då i Guds namn, när dig så behagar. Jag är visserligen
ännu ung och vet inte mycket om min ingång eller utgång, men du är några
år äldre och får söka leda mig till rätta, om jag i min oerfarenhet skulle
komma på villovägar. Vi kunna ju i alla fall inte leva utan varandra och
kanske skall vår lycka ej bli långvarig — en aning säger mig detta, ej
med anledning av misstro till dig — och då kan det ju vara lika gott först
som sist, att vi få börja smaka på vår omdrömda sällhet och lycka."
Den heliga legenden talar visserligen om en tillvaro efter denna, som
intet dödligt öga sett bortom tidens gränser, men den vetgirige människoanden
vill ha fullt fakta för sin inneboende aning om det dunkla okända, varför
ock mycket gjorts och mycket göres för en blick bakom evighetens förlåt.
Alla bemödanden härutinnan ha då hittills strandat mot det kanske oryggliga:
det tillkommer ingen dödlig att blicka in i det evigt fördolda. I full
analogi därmed ha ock de vinkar varit, som de hänsovne sparsamt lämnat
närstående sörjande anförvanter i livets dagar och ej så sällan med antydan
om, att om den eviga friden och sällheten är kär, får ingenting yppas
från de saligas områden. — En liten tilldragelse, som just vidkommer ovan
antydda, berättad av fullt trovärdig person mer än tjugu år efter upplevelsen,
kunna vi ej neka oss nöjet andraga, helst som ingen levande förr därom
haft minsta vetskap, ehuru aningar därom ej varit alldeles uteslutna.
— "Nåväl, så tag mig då i Guds namn, när dig så behagar. Jag är visserligen
ännu ung och vet inte mycket om min ingång eller utgång, men du är några
år äldre och får söka leda mig till rätta, om jag i min oerfarenhet skulle
komma på villovägar. Vi kunna ju i alla fall inte leva utan varandra och
kanske skall vår lycka ej bli långvarig — en aning säger mig detta, ej
med anledning av misstro till dig — och då kan det ju vara lika gott först
som sist, att vi få börja smaka på vår omdrömda sällhet och lycka."
Så talade den nittonåriga oskuldsfulla bygdeblomman, då hon en härlig
höstafton gick hand i hand med sin älskling på skogens stilla stig, han
med dödens synrör över skuldran och hon ledande i kopplet den otåliga
"Klinga", som så ljudligt och grannt kunde konsten att uppstämma jössarnas
dödshymn så i arla som särla. Icke så sällan hände det ock, att bygdeblomman
glömde sig kvar vid sin älskades sida, till dess riddaren av harvärjan
sjungit sin svanesång. — Men det var inte om livets leende sommardagar
i den härliga skogen eller ett lyckligt hem med två älskande hjärtan uti
och tvenne önskebarn, vi här skulle orda; vi förflytta oss därför åtskilliga
år fram i tiden och återfinna vår förut bekante nimrodare på samma stig
och ställe, där bygdeblomman fordom en vacker höstafton talade så hänförande
till honom. Men varken hon eller "Klinga" är nu med, endast en av "Klingas"
hurtiga avkomma, den förståndige och trofaste "Klangen", går i kopplet
vid husbondens sida. Som en drömmande skrider jägaren fram på skogens
ödsliga stig, läsande än här, än där de gamla välkända initialerna, som
vuxit sig in i trädens stammar, minnen från flydda sällare dagar. Allt
är sig likt här ute, endast hon, bygdeblomman, är borta, borta för alltid.
Helt plötsligt rycker "Klangen" kraftigt i kopplet, viftar vänligt med
svansen, gnistrar högljutt och ber så vackert om att få komma lös. Är
det kanske ett villebråd, tänker jägaren, vid vägens kant, eller vad kan
det vara? Den sorgbundne jägaren lösgör sin trogne följeslagare och tror
sig säker om ett rungande drev i sin dystra ensamhet där ute i minnenas
rosengårdar, men hunden skuttar helt gladeligt några skutt framåt stigen,
börjar ömsom tjuta, skälla, dansa och väsnas av idel glädje, alldeles
som vid åsynen av kär och länge saknad vän. Helt hastigt avstannar den
glada dansen, tjutet tystnar och hunden kryner ned så varligt och lugnt
på marken, alldeles som förut vid ett så välkänt kommando: "se så, lägg
dig nu och var tyst och stilla!" Vid åsynen av hundens konstbesynnerliga
beteende går en aning genom jägarens själ om närvaron av något övernaturligt,
och han frågar i helig bävan: — "Är det du, min saknade vän, så giv mig
mod att möta ditt förklarade anlete och säg mig, huru du har det på andra
sidan!" En välkänd röst svarar redligt och välförståeligt: — "Bortom gravarnas
natt ha vi en salighet, som ingen jordbunden kan fatta och förstå, detta
är det enda som vi få säga; och mitt förklarade anlete kan ditt jordiska
öga ej se, men hänge dig ej allt för mycket åt sorgen, sådant stör min
frid; jag följer dig troget som skuggan här nere i dödens dalar livet
igenom, ty den himmelska kärleken är en fortsättning av den jordiska och
då ditt liv är slut, hämtar jag dig ut till vår evinnerliga härlighet.
Led våra älskade kära på dygdens och sanningens väg!" Förestående lilla
berättelse har nog — med-gives villigt — ett icke så ringa syskontycke
med sagans, och det står ju var och en fritt att hänföra berättelsen dit.
Vad som vi emellertid faktiskt veta är, att den ifrågavarande mannen omedelbart
efter den unga hustruns hastiga bortgång — en svårartad hjärnåkom-ma som
släckte livslågan på mindre tid än en vecka — blev alldeles utom sig av
sorg, fann sig enda förnöjelse uti att ströva omkring i sina sälla jaktmarker,
där han esomoftast glömde sig kvar till långt efter mörkrets inbrott,
men att han omsider såsom genom ett trollslag återfick sitt förra lugn
och återvände till mänskligheten.
|