Första sidan  
  Berättelser och brev

Vinkar från det okända

Ljustorps Hembygdsförening

Den heliga legenden talar visserligen om en tillvaro efter denna, som intet dödligt öga sett bortom tidens gränser, men den vetgirige människoanden vill ha fullt fakta för sin inneboende aning om det dunkla okända, varför ock mycket gjorts och mycket göres för en blick bakom evighetens förlåt. Alla bemödanden härutinnan ha då hittills strandat mot det kanske oryggliga: det tillkommer ingen dödlig att blicka in i det evigt fördolda. I full analogi därmed ha ock de vinkar varit, som de hänsovne sparsamt lämnat närstående sörjande anförvanter i livets dagar och ej så sällan med antydan om, att om den eviga friden och sällheten är kär, får ingenting yppas från de saligas områden. — En liten tilldragelse, som just vidkommer ovan antydda, berättad av fullt trovärdig person mer än tjugu år efter upplevelsen, kunna vi ej neka oss nöjet an-draga, helst som ingen levande förr därom haft minsta vetskap, ehuru aningar därom ej varit alldeles uteslutna.
— "Nåväl, så tag mig då i Guds namn, när dig så behagar. Jag är visserligen ännu ung och vet inte mycket om min ingång eller utgång, men du är några år äldre och får söka leda mig till rätta, om jag i min oerfarenhet skulle komma på villovägar. Vi kunna ju i alla fall inte leva utan varandra och kanske skall vår lycka ej bli långvarig — en aning säger mig detta, ej med anledning av misstro till dig — och då kan det ju vara lika gott först som sist, att vi få börja smaka på vår omdrömda sällhet och lycka."
Den heliga legenden talar visserligen om en tillvaro efter denna, som intet dödligt öga sett bortom tidens gränser, men den vetgirige människoanden vill ha fullt fakta för sin inneboende aning om det dunkla okända, varför ock mycket gjorts och mycket göres för en blick bakom evighetens förlåt. Alla bemödanden härutinnan ha då hittills strandat mot det kanske oryggliga: det tillkommer ingen dödlig att blicka in i det evigt fördolda. I full analogi därmed ha ock de vinkar varit, som de hänsovne sparsamt lämnat närstående sörjande anförvanter i livets dagar och ej så sällan med antydan om, att om den eviga friden och sällheten är kär, får ingenting yppas från de saligas områden. — En liten tilldragelse, som just vidkommer ovan antydda, berättad av fullt trovärdig person mer än tjugu år efter upplevelsen, kunna vi ej neka oss nöjet andraga, helst som ingen levande förr därom haft minsta vetskap, ehuru aningar därom ej varit alldeles uteslutna. — "Nåväl, så tag mig då i Guds namn, när dig så behagar. Jag är visserligen ännu ung och vet inte mycket om min ingång eller utgång, men du är några år äldre och får söka leda mig till rätta, om jag i min oerfarenhet skulle komma på villovägar. Vi kunna ju i alla fall inte leva utan varandra och kanske skall vår lycka ej bli långvarig — en aning säger mig detta, ej med anledning av misstro till dig — och då kan det ju vara lika gott först som sist, att vi få börja smaka på vår omdrömda sällhet och lycka."
Så talade den nittonåriga oskuldsfulla bygdeblomman, då hon en härlig höstafton gick hand i hand med sin älskling på skogens stilla stig, han med dödens synrör över skuldran och hon ledande i kopplet den otåliga "Klinga", som så ljudligt och grannt kunde konsten att uppstämma jössarnas dödshymn så i arla som särla. Icke så sällan hände det ock, att bygdeblomman glömde sig kvar vid sin älskades sida, till dess riddaren av harvärjan sjungit sin svanesång. — Men det var inte om livets leende sommardagar i den härliga skogen eller ett lyckligt hem med två älskande hjärtan uti och tvenne önskebarn, vi här skulle orda; vi förflytta oss därför åtskilliga år fram i tiden och återfinna vår förut bekante nimrodare på samma stig och ställe, där bygdeblomman fordom en vacker höstafton talade så hänförande till honom. Men varken hon eller "Klinga" är nu med, endast en av "Klingas" hurtiga avkomma, den förståndige och trofaste "Klangen", går i kopplet vid husbondens sida. Som en drömmande skrider jägaren fram på skogens ödsliga stig, läsande än här, än där de gamla välkända initialerna, som vuxit sig in i trädens stammar, minnen från flydda sällare dagar. Allt är sig likt här ute, endast hon, bygdeblomman, är borta, borta för alltid. Helt plötsligt rycker "Klangen" kraftigt i kopplet, viftar vänligt med svansen, gnistrar högljutt och ber så vackert om att få komma lös. Är det kanske ett villebråd, tänker jägaren, vid vägens kant, eller vad kan det vara? Den sorgbundne jägaren lösgör sin trogne följeslagare och tror sig säker om ett rungande drev i sin dystra ensamhet där ute i minnenas rosengårdar, men hunden skuttar helt gladeligt några skutt framåt stigen, börjar ömsom tjuta, skälla, dansa och väsnas av idel glädje, alldeles som vid åsynen av kär och länge saknad vän. Helt hastigt avstannar den glada dansen, tjutet tystnar och hunden kryner ned så varligt och lugnt på marken, alldeles som förut vid ett så välkänt kommando: "se så, lägg dig nu och var tyst och stilla!" Vid åsynen av hundens konstbesynnerliga beteende går en aning genom jägarens själ om närvaron av något övernaturligt, och han frågar i helig bävan: — "Är det du, min saknade vän, så giv mig mod att möta ditt förklarade anlete och säg mig, huru du har det på andra sidan!" En välkänd röst svarar redligt och välförståeligt: — "Bortom gravarnas natt ha vi en salighet, som ingen jordbunden kan fatta och förstå, detta är det enda som vi få säga; och mitt förklarade anlete kan ditt jordiska öga ej se, men hänge dig ej allt för mycket åt sorgen, sådant stör min frid; jag följer dig troget som skuggan här nere i dödens dalar livet igenom, ty den himmelska kärleken är en fortsättning av den jordiska och då ditt liv är slut, hämtar jag dig ut till vår evinnerliga härlighet. Led våra älskade kära på dygdens och sanningens väg!" Förestående lilla berättelse har nog — med-gives villigt — ett icke så ringa syskontycke med sagans, och det står ju var och en fritt att hänföra berättelsen dit. Vad som vi emellertid faktiskt veta är, att den ifrågavarande mannen omedelbart efter den unga hustruns hastiga bortgång — en svårartad hjärnåkom-ma som släckte livslågan på mindre tid än en vecka — blev alldeles utom sig av sorg, fann sig enda förnöjelse uti att ströva omkring i sina sälla jaktmarker, där han esomoftast glömde sig kvar till långt efter mörkrets inbrott, men att han omsider såsom genom ett trollslag återfick sitt förra lugn och återvände till mänskligheten.


Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091226