|
En upplevelse i Norrlandsskogarna.
— Pastor X. berättar. —
En klar och kylig septemberdag för två år sedan befann jag mig vid sjön
Häggen i den lovliga avsikten att fiska såväl i sjön som i de skogsbäckar,
som strömma in i densamma. Med fisket blev det nog både si och så; men
det är egentligen icke heller därom, jag nu ämnar berätta, utan om en
högst sällsam tilldragelse jag fick uppleva under denna fisketur.
I mitt sällskap hade jag två medelålders män, Nils och Alfred, båda två
vana skogsarbetare, som väl kände till trakten, ordkarga och inbundna,
riktiga typer för äkta skogsbor. Som sjön låg en dryg mil avlägsen från
närmaste bygd, måste vi vid nattens inbrott taga vårt nattkvarter i en
koja, som om vintern användes av timmerhuggare. Här gjorde vi det så bekvämt
som möjligt för oss. Från vedtraven utanför koj väggen togo vi ett par
fång och snart sprakade en munter brasa på eldstaden, vid vilken mina
kamrater tillredde kvällsvarden.
Den behagliga värme, som spreds av brasan gjorde oss snart dåsiga, varför
vi, sedan vår enkla måltid var intagen, tillredde våra sov-läger på britsarna.
Vid min sida vilade Nils, och längst uppe vid väggen låg Alfred. På de
jämna snarkningarna kunde jag snart höra, att Alfred insomnat. Jag däremot
kände mig icke alls sömnig, och, efter vad jag sedan erfor, hade Nils
även haft svårt för att insomna. Den hårda bädden i förening med det ovana
i omgivningen gjorde, att jag, fastän klockan torde varit framemot 11,
ännu icke fått en blund i mina ögon.
Då hör jag plötsligt ett ljud, som kommer mig att spritta till. Utanför
kojan hördes ljudet av tunga steg. Det är tydligen en vandrare, som i
den sena kvällen ämnar taga in i kojan, tänkte jag för mig själv, då fotstegen
hördes komma allt närmare vår tillfälliga bostad. Denna min förmodan övergick
till visshet, då jag hörde, huru den ankommande personen började röra
om i vedtraven utanför dörren, liksom ämnade han taga ett fång med sig
i detsamma han trädde in. Strax därpå hörde jag, huru en vedkubbe kastades
från traven ned i marken och omedelbart därpå hördes någon börja klyva
sönder den till ved.
Då stötte jag Nils i sidan för att väcka honom och yttrade:
— Vi få främmande.
Nils, som också hela tiden liksom jag legat vaken och gjort samma iakttagelse
som jag, svarade helt lugnt och sävligt:
— De där komma nog inte in. Så snart vi började tala, upphörde med ens
bullret där ute.
— Vad menar ni med det? frågade jag förvånad samt steg upp och tittade
ut genom dörren.
Natten var månljus, och på tämligen långt håll skulle jag därför kunnat
skönja mänskliga varelser, om sådana funnits utanför kojan, men inga sådana
kunde jag upptäcka. Vedtraven befann sig i samma skick, som vi lämnat
den, och våra fiskedon och yxor, vilka vi kvarlämnat ute på backen, syntes
ej ha blivit rörda.
Ytterligt häpen över det gåtfulla, jag varit vittne till, frågade jag
Nils, vad detta kunde betyda.
På sitt vanliga trygga sätt yttrade han då:
— Dä' va' de underjordiska.
Nog hade jag i min barndom och även någon gång sedan hört skrockfulla
personer berätta om sådan andeväsen, men, skeptiskt anlagd som jag alltid
varit, har jag aldrig kunnat sätta någon tro till dylika fantasifoster
utan alltid förlöjligat dem. Nu hade jag dock fått erfara något, som så
när hade kommit mina tvivel att vackla. Rädd var jag icke, men kalla kårar
gingo efter ryggraden, när jag åter lade mig på laven.
Hade jag förut under kvällen haft svårt att insomna, så blev det, efter
vad jag nyss upp-levat, ännu mera omöjligt nu. Jag sökte i det längsta
inbilla mig, att det var varelser av kött och blod, som velat driva gäck
med oss och sedan njuta av vår lättrogenhet, men å, andra sidan fanns
det mycket, som tydde på motsatsen. Hjärnan arbetade febrilt för att finna
en förnuftig lösning på gåtan, men förgäves. Omsider slumrade jag dock
in.
Fram emot två-tiden på morgonen vaknade jag åter vid dånet av ett fallande
träd. Det klack till inom mig, och jag satte mig hastigt upp för att lyssna
och iakttaga. Vad jag nu fick höra, kom nära nog håret att resa sig på
mitt huvud.
Trakten omkring kojan var nästan alldeles kalhuggen genom en för flera
år sedan på stället bedriven skogsavverkning. Endast några enstaka, smärre
träd kvarstodo här och där. Icke desto mindre hördes nu i kojans omedelbara
närhet en hop varelser vara sysselsatta med att fälla ned stora träd och
kvista av dem liksom de arbetat med timmerhuggning. Under de kanske tio
minuter jag satt upprätt på britsen och lyssnade, hörde jag minst ett
dussin stora träd med brak och dån falla till marken; och jag fruktade
att något av dem skulle falla på kojan och krossa den. I den kyliga luften
klingade huggen taktmäs-sigt och regelbundet, som om vana skogshuggare
hanterat yxorna. Nu var jag icke längre oviss om, att vad jag hörde var
ett verk av varelser av helt annan natur än de mänskliga.
Jag kan knappast beskriva mitt sinnestillstånd, under det jag satt och
lyssnade till det märkliga arbetet, som osynliga händer utförde där utanför.
Jag var på det högsta uppskakad. Hjärtat bultade, som om det ämnade spränga
bröstet, och jag kände mig ömsom kall som is, ömsom het så att jag svettades.
Det var omöjligt att känna sig lugn, fastän jag i mitt sällskap hade tvänne
präktiga handfasta karlar med var sitt goda gevär. Till sist kunde jag
ej längre styra mig, utan jag knuffade till mina kamrater och frågade:
— Hör ni något?
— Jo, vi hör, svarade båda på en gång.
— Vad i Jesu namn är på färde? utropade jag.
— Ja, dä' ä' de underjordiska, svarade Nils ånyo.
Nu blev det plötsligen alldeles tyst där ute. Mina följeslagare stego
nu också upp, och vi gingo alla tre ut på kojbacken för att speja, men
ingenting ovanligt kunde vi märka.
Då vi åter kommit in, lade vi mera ved på elden och lutade oss åter på
britsarna, men ingen av oss kunde somna.
Jag började nu utfråga de båda männen, om vad de visste om de varelser,
som vi fått göra bekantskap med, men ingen av dem ville gärna ge något
besked. Omsider lossade dock Nils sin tungas band, och nu fick jag höra
vad den tystlåtne mannen kanske aldrig förr yp-pet för någon främling.
Det var de mest vidunderliga berättelser om vittran, skogsrået, sjörået
m. fl. andra mystiska makter, som tillsammans med oss, fastän i osynliga
gestalter, bebo denna syndfulla jord.
Fram emot morgonen insomnade jag äntligen och njöt några timmars sömn,
full av drömmar om spöken och allt möjligt otyg.
Innan vi lämnade stället på morgonen, gjorde vi en rond omkring fältet,
som utgjort skådeplatsen för nattens tilldragelse, men icke ens en buske,
än mindre något trad var rört. Icke det ringaste spår av att mänskliga
väsenden där haft något som helst arbete för sig under natten stod att
upptäcka. Osökt kom jag då att erinra mig ett mycket bekant uttryck, som
tillskrives lord Byron: "Det finns mycket mellan himmel och jord, som
människorna ej kunna begripa".
Passionerad fiskare, som jag är, har jag ensam under en följd av år brukat
besöka snart sagt alla fiskevatten i min hemtrakt. Härunder har det mer
än en gång hänt, att jag, då nattens mörker överraskat mig, tagit härbärge
i de bristfälliga kojor, som under vintern be-botts av skogsarbetare.
Dock har jag aldrig förr än under den nu skildrade natten störts av vad
norrlänningarna kallar "oknytt". Men efter mina upplevelser i kojan vid
sjön Häg-gen, har jag alldeles förlorat lusten att tillbringa nätterna
ensam i skogen.
|
