|
Då de första hjulbåtarna började plaska sig fram uppför den breda Norrlandsfloden,
voro lustresor med detta nya samfärdsmedel lika gouterade av stadsborna
som bilturerna äro numera. Men de goda hamnstadsborna hade även ett annat
motiv för sina hjulbåtsturer: de ville med egna ögon se "Spökslottet",
som låg några mil uppefter floden, en gammaldags välbyggd villa, stående
mitt inne i en till synes dyster och ovårdad urskog. Skogens träd hade
så småningom slagit rot i den fordom bördiga och rymliga trädgården, som
på alla sidor omgav villan eller rättare sagt slottet, och nu stodo träden
så tätt intill väggarna, att de tillbommade fönsterluckorna ej stodo att
öppna. Villan hade en gång i forniden ägts och bebotts av en mycket, rik
och god lagman, som dömde visliga och gjorde var man rätt. Lagmannen hade
i sin ungdom haft en trolovad, men hon hade ryckts bort av döden några
veckor före bröllopet, varefter han framlevde sitt sorgbundna liv omhuldad
av tvenne trotjänarinnor och en yngre broder — den enda anhörige lagmannen
ägde — jämte dennes familj. Då lagmannen kände sitt slut nalkas, kallade
han till sig brodern och sade: — Broder! Min brud kommer och hämtar mig.
Sedan du på ett kristeligt sätt jordat mina kvarlevor och du och din familj
druckit ett mig värdigt gravöl, skall allt i mitt slott ordnas precis
som jag i livstiden haft det, och icke ens en knappnål av mitt bohag får
föras härifrån förrän lika många år förflutit, som jae nu gammal är; då
först få dina barn och deras avkomlingar gå till och dela mitt guld och
silver och vad i slottet finnes. Mina övriga värden och tillhörigheter
tillhör dig från och med i dag, enligt lag. Må himlens förbannelse drabba
den, som med sin fot träder över mitt slotts tröskel, sedan du på min
begravningsdag tillbommat dess portar. Jag och min brud vilja här njuta
en ostörd ro lika länge, som jag här dväljts ensam och fridlös. Och så
dog lagmannen och allt ordnades enligt hans önskan. Det berättas vidare,
att en av den efterlevande broderns dotter-döttrar — en äventyrslysten
flicka på 18 år'— en gång i ett obevakat ögonblick försett sig med nycklarna
till "Spökslottet", som det sedermera kallades, och en tran-lampa samt
rest uppåt älven med hjulbåten för att göra en rond i de dödas fridlysta
boning. Kommen in i salarna slocknade emellertid lampan av sig själv,
och intensiva ljungeldar började korsa rummen i alla riktningar, oaktat
att himlen var alldeles molnfri därute. Flickans förstånd blev efter detta
omtöcknat. Men omsider tillfrisknade hon och gifte sig med en rik och
mycket aktad kapten på ett regemente. Äktenskapet välsignades med två
barn, av vilka det ena störtade ut genom ett. fönster och dog och det
andra drunknade. Kaptenen dog helt hastigt några år därefter, och hon,
som en gång i unga år stört de dödas ro, slutade på fattighuset. Då den
tiden omsider kom, att "Spökslottet" skulle tas i besittning, var allt
i klädväg alldeles förlegat och måste lassvis avföras till bränngropen,
men allt guld och silver och övriga dyrbarheter hade mycket väl trotsat
tiden. "Spökslottet" är nu jämnat med marken och i dess omedelbara närhet
se vi i dag ett livligt och framåtgående municipalsamhälle. Den gamla
trädgården är icke heller längre fylld av urskog, utan på nytt avröjd
och uppodlad samt bär nu de härligaste grönsaker och blomster.
|
