Första sidan  
  Berättelser och brev

En spökhistoria från obygden

Ljustorps Hembygdsförening

Spökhistorier ha i alla tider varit begärliga för både spöktroende och icke spöktroen-de av den enkla anledningen, att de senare söka att uppfiska någon naturlig lösning till spökuppträdandet, och de förra vilja ha mera fasthet i sin oryggliga spöktro. Denna vinter har obygden haft hemsökelser av ett skolspöke - så kallat emedan det uteslutande uppenbarat sig i en skola — med vilket obygden haft mycket att beställa. En mörk och dyster höstnatt får några år sedan kom undertecknad i kontakt med bem. skolspöke, och det är just den sannfärdiga historien därom, vars undanhållande för den övriga mänskligheten jag under nuvarande förhållanden ej längre kan ha på mitt samvete. Skolan däruppe i obygden hade alla förutsättningar att bli ett riktigt spökpalats, synner-ligast efter den tragiska händelsen, då min företrädare for in till staden för att vigas med sin mångåriga avhållna hushållerska, men återkom ensam; den unga frun hade omedelbart efter vigseln hastigt dött. Då jag efter denne lärares avgång fick hans plats, avrådde goda vänner och trogna grannar mig ifrån att ta skolvåningen i besittning; något som jag med nöje villfor, helst som jag hade egen hem-trevligare bostad ett gott stycke från skolan. Jag ambulerade några terminer mellan skolan och min bostad kväll och morgon, men så en vacker dag beslöt jag mig för att installera mig — jag stod nämligen ensam i livet — solo i skolvåningens sängkammare. Allt var tyst och fridfullt omkring mig långt utöver hösten, och jag sov den rättfärdiges sömn varje natt ända till en kolsvart, regnig höstnatt i mitten av oktober, då jag, omedelbart efter lampans släckning i spöktimmen, förnam från skolsalen ett intensivt brak och buller, som om alla onda andar voro i feststämning därinne; ja, jag trodde rent av, att skolsalen störtat sönder och samman. Min första tanke var, att jag på kvällen glömt stänga alla fönstren och någon vetgirig uggla gjort sin entré för att studera väggplanscher och kartor, ty det levande olivet hördes som ett domedagsstök med dessa undervisningsmateriel. Fort som tanken — eller åtminstone på kortare tid än läsningen av denna harrang kräver — drog jag eld på ljuset, hoppade ur sängen och anträdde min upptäcktsfärd. — Vad som nu följer är bäst att läsa för full dager och solljus, för att spöksinnet ej må nå kokpunkten. I avklädningsrummet var allt i ordning och i skolsalen allt tyst som i graven. Icke utan en lättförståelig fruktan och bävan lade jag handen varligt på, salsdörrlåset för att öppna men drog den hastigt tillbaka, emedan jag glömt att knacka på och läsa mitt Fader vår innan jag trädde in i spökbelgedomen. Utan att göra varken det ena eller andra resonerade jag som så: är där inne en uggla, så lär hon nog inte respektera min gudsfruktan, och är det ett spöke, så är det ju mera taktfullt, att Fader vår-ceremonien utföres därinne; alltså vred jag om nyckeln och steg dristeliga på. Först mönstrade min blick fönstren, som alla voro i ordning, men framme vid katedern vid ena väggen såg jag — o fasa! — spöket sittande "på huk" med ett vitt skynke över sig, och upp genom skynket stack ett långt horn, hotfullt riktat mot mig. Vid åsynen av denna fasansfulla anskrämlighet gjorde jag ungefär som vem annan som helst i en dylik situation säkerligen skulle ha gjort, jag sade i befallande ton: "Är det en människa, som gömmer sig där framme, så stig genast fram, eljest får ni en kula genom kroppen!" — oaktat att min revolver låg inlåst i en låda i min bostad en km. därifrån. Då min kraftyttring inte respekterades vare sig av spöket eller en förment människa, stod mig intet annat till buds än att realisera Fader vår-tanken, varför jag, för att kunna knäppa ihop mina händer, ställde ljuset på vedlårlocket, vilket stod öppet så att ljuset damp ned och slocknade. Där stod jag nu mitt i becksvarta natten ansikte mot ansikte med spöket och väntade vilken minut som helst på kontakt med spökets fasansfulla horn; dock fortgingo de ödesdigra minuterna i fridens och tystnadens tecken, till dess en skara "svartfotingar" — inte sådana där, som Sollefteå-regeringen i sin litania ber Gud bevara sig och de sina ifrån, nej, det var riktiga små svarta änglar, som leva av både arbetare och arbetsgivares blod, änglar som trivas så gott i våra skolsalar och inte alls respektera vare sig skolmästarens rotting eller revolver — började trampa på och anfäkta mina fötter, ty jag var kostymerad i en dräkt, som ännu är omodern i salonger.
Huru länge jag stod där i ångest och dom, är ej så gott att ange, men så kom jag att tänka på städerskans "krutstickedosa" som låg bakom vedlårlocket; hon återgav mig den förlorade sansen och i denna ljusbringares sken stegade jag varligt fram emot spöket och fann till min stora överraskning, att den stora och tunga Nordens karta var borta från väggen och låg hopskrynklad på golvet, genomborrad av den långa pekpinnen, som dagen förut stått upprest mot henne. Hålet i kartan vittnar ännu i dag icke blott om en förskräcklig natt utan fast mer om skolspökets okynne att saxa av hängsnören på kartor och planscher och sedan spårlöst försvinna.


Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091227