Spökhistorier ha i alla tider varit begärliga för både spöktroende och
icke spöktroen-de av den enkla anledningen, att de senare söka att uppfiska
någon naturlig lösning till spökuppträdandet, och de förra vilja ha mera
fasthet i sin oryggliga spöktro. Denna vinter har obygden haft hemsökelser
av ett skolspöke - så kallat emedan det uteslutande uppenbarat sig i en
skola — med vilket obygden haft mycket att beställa. En mörk och dyster
höstnatt får några år sedan kom undertecknad i kontakt med bem. skolspöke,
och det är just den sannfärdiga historien därom, vars undanhållande för
den övriga mänskligheten jag under nuvarande förhållanden ej längre kan
ha på mitt samvete. Skolan däruppe i obygden hade alla förutsättningar
att bli ett riktigt spökpalats, synner-ligast efter den tragiska händelsen,
då min företrädare for in till staden för att vigas med sin mångåriga
avhållna hushållerska, men återkom ensam; den unga frun hade omedelbart
efter vigseln hastigt dött. Då jag efter denne lärares avgång fick hans
plats, avrådde goda vänner och trogna grannar mig ifrån att ta skolvåningen
i besittning; något som jag med nöje villfor, helst som jag hade egen
hem-trevligare bostad ett gott stycke från skolan. Jag ambulerade några
terminer mellan skolan och min bostad kväll och morgon, men så en vacker
dag beslöt jag mig för att installera mig — jag stod nämligen ensam i
livet — solo i skolvåningens sängkammare. Allt var tyst och fridfullt
omkring mig långt utöver hösten, och jag sov den rättfärdiges sömn varje
natt ända till en kolsvart, regnig höstnatt i mitten av oktober, då jag,
omedelbart efter lampans släckning i spöktimmen, förnam från skolsalen
ett intensivt brak och buller, som om alla onda andar voro i feststämning
därinne; ja, jag trodde rent av, att skolsalen störtat sönder och samman.
Min första tanke var, att jag på kvällen glömt stänga alla fönstren och
någon vetgirig uggla gjort sin entré för att studera väggplanscher och
kartor, ty det levande olivet hördes som ett domedagsstök med dessa undervisningsmateriel.
Fort som tanken — eller åtminstone på kortare tid än läsningen av denna
harrang kräver — drog jag eld på ljuset, hoppade ur sängen och anträdde
min upptäcktsfärd. — Vad som nu följer är bäst att läsa för full dager
och solljus, för att spöksinnet ej må nå kokpunkten. I avklädningsrummet
var allt i ordning och i skolsalen allt tyst som i graven. Icke utan en
lättförståelig fruktan och bävan lade jag handen varligt på, salsdörrlåset
för att öppna men drog den hastigt tillbaka, emedan jag glömt att knacka
på och läsa mitt Fader vår innan jag trädde in i spökbelgedomen. Utan
att göra varken det ena eller andra resonerade jag som så: är där inne
en uggla, så lär hon nog inte respektera min gudsfruktan, och är det ett
spöke, så är det ju mera taktfullt, att Fader vår-ceremonien utföres därinne;
alltså vred jag om nyckeln och steg dristeliga på. Först mönstrade min
blick fönstren, som alla voro i ordning, men framme vid katedern vid ena
väggen såg jag — o fasa! — spöket sittande "på huk" med ett vitt skynke
över sig, och upp genom skynket stack ett långt horn, hotfullt riktat
mot mig. Vid åsynen av denna fasansfulla anskrämlighet gjorde jag ungefär
som vem annan som helst i en dylik situation säkerligen skulle ha gjort,
jag sade i befallande ton: "Är det en människa, som gömmer sig där framme,
så stig genast fram, eljest får ni en kula genom kroppen!" — oaktat att
min revolver låg inlåst i en låda i min bostad en km. därifrån. Då min
kraftyttring inte respekterades vare sig av spöket eller en förment människa,
stod mig intet annat till buds än att realisera Fader vår-tanken, varför
jag, för att kunna knäppa ihop mina händer, ställde ljuset på vedlårlocket,
vilket stod öppet så att ljuset damp ned och slocknade. Där stod jag nu
mitt i becksvarta natten ansikte mot ansikte med spöket och väntade vilken
minut som helst på kontakt med spökets fasansfulla horn; dock fortgingo
de ödesdigra minuterna i fridens och tystnadens tecken, till dess en skara
"svartfotingar" — inte sådana där, som Sollefteå-regeringen i sin litania
ber Gud bevara sig och de sina ifrån, nej, det var riktiga små svarta
änglar, som leva av både arbetare och arbetsgivares blod, änglar som trivas
så gott i våra skolsalar och inte alls respektera vare sig skolmästarens
rotting eller revolver — började trampa på och anfäkta mina fötter, ty
jag var kostymerad i en dräkt, som ännu är omodern i salonger.
Huru länge jag stod där i ångest och dom, är ej så gott att ange, men
så kom jag att tänka på städerskans "krutstickedosa" som låg bakom vedlårlocket;
hon återgav mig den förlorade sansen och i denna ljusbringares sken stegade
jag varligt fram emot spöket och fann till min stora överraskning, att
den stora och tunga Nordens karta var borta från väggen och låg hopskrynklad
på golvet, genomborrad av den långa pekpinnen, som dagen förut stått upprest
mot henne. Hålet i kartan vittnar ännu i dag icke blott om en förskräcklig
natt utan fast mer om skolspökets okynne att saxa av hängsnören på kartor
och planscher och sedan spårlöst försvinna.
|