Den resande, som för många år sedan färdades en av stråkvägarna på Medelpads landsbygd, gav säkerligen akt på ett hemtrevligt, herrgårdsliknande ställe, som låg inbäddat i en härlig lövskog ett gott stycke från vägen. Frågade man skjutspojken, vad stället hette och vem som bodde där, fick man till svar: "Lövnäs och den stenrike Sven Olsson d. y." Men friden, glädjen och hemtrevnaden är icke alltid till finnandes, där det yttre bär dess prägel. Även i ett så idylliskt lantligt hem kunna understundom tonerna gå i moll utan att världen har en aning därom. Augusti vackra månsken spred sitt trolska skimmer över Lövnäs, och allt var tyst och stilla på gården, då i den sena timman en kvinnlig gestalt styr sina brådskande steg ned åt landsvägen till, bärande i sina armar ett litet flickebarn. Kvinnan fortsatte utåt landsvägen i samma raska tempo, men bördan blev tyngande, och hon slog sig ned på vägkanten, då den lilla började giva sitt missnöje tillkänna och på sitt språk bad om tröst. Medan kvinnan så sitter i tårar och tusen tankar, kom en ensam välmående bondkvinna åkande vägen fram.
"Hur i jössenamn är det nu fatt", frågade den åkande, då hon igenkände sin egen systerdotter; "ska du hem till Lövnäs, så vänder jag genast om och skjutsar dej?" "Nej", kom svaret, "till Lövnäs vill jag inte mer, men om jag får åka med moster till mitt gamla hem och mor, så vore jag mycket tacksam". "Ja-då, fralldel, jag ska skjutsa dig ända hem på gården och gå in och ge syster en lexa, som tvingade dig till giftermålet med Sven, ty jag kan gott förstå, att det är den otäckingen, som tvingat dig ut i natten". Resan fortsattes med fart upp genom socknen, och slutligen stodo de åkande vid moster Malins inkörsgrind. Fru Anna till Lövnäs hoppade ur åkdonet, tackade för skjutsen samt fortsatte gående upp till det gamla hemmet och mor. Med klappande hjärta och ett kvidande barn på armen styrde unga frun sina steg till fönstret, där hon visste att mor hade sitt sovrum. En sakta knackning på rutan, åtföljd av ett: "öppna snälla mamma, det är jag", väckte den slumrande, som gick att öppna och lika genast hade till hands en ljungande straffpredikan över människornas ondska och elaka förtal, vilket hon nogsamt förstod vara orsaken till dotterns sena besök. "Jag fäster mig icke vid skvaller och förtal", sade den gråtande unga hustrun, "men vad jag med egna ögon sett, måste jag tro. Sven är mig otrogen, och driver ni mig nu ifrån hemmet, må det på ert samvete komma, om mitt och min lilla Majas liv släckas i Norforsen; men till Lövnäs kommer jag icke, så länge Lotta är där".
Dagen efter detta nattliga äventyr kom Sven med sin droska för att återhämta sin förlupna kära hustru och lilla dotter till sitt förra hem, Lövnäs, ty han anade, att fru Anna begivit sig iväg till sitt förra hem. Men om detta för Sven föga vänliga mottagande i svärföräldrahemmet är just inte mycket mer att säga, än att Sven sent omsider återvände till Lövnäs ensam.

Ett gott stycke från Lövnäs låg vid tiden för vår berättelse en liten rödmålad stuga med ett välansat torpställe omkring. Stället och stugan ägdes då av gubben Lars Strömbom och hans dygdädla hustru, Kajsa, som var socknens allt i allo, ifrån det minsta lilla knip i magen ända till de goda sockenbornas entré i denna jämmerdalen, till vilken senare befattning gumman Kajsa ock var legitimerad. Det var sena hösten, och gubben Lars satt en kväll och sög den kära lersnuggan samt småpratade som vanligt för sig själv, då någon olöslig gåta låg honom på levern. "Ja, si, dä ä ändå någe märkvärdit mä den häringa pysen, som komme te oss så oförhappandes härom sistens. Nog för det, att mor Kasse vet vartifrån; men knip ur'nat, den som kan. Det står nog i gusseviga sanninga, att Abraham var 90 och Sara 100 år, då Isak kom tell, och dä ha varken jag och än mindre mor Kasse kunnat förstå, men nu begriper vi dä. Trolit gick då så till som för oss, att någon jäntslinka komme till gammel Abrahams med ett litet barn och lånte hus och sprang från sin lille om nätta för att bli kvitt den, och så tog gammel Abrahams foltje hand om pysen och gav en namne Isak. Dä ä märkvärdit vad bibla ändå ä sann, om bara vi tro och inte tvivle. Men om gammel Abrahams feck nån hundrelapp med i pojkens palter, som vi feck, och skreftelitt på, att hundre reksdaler skulle komma vartevige år till pojken läst fram sig, dä stå då teminstingen inte i bibla. Men hur som hälst, gla ä jag i alla fall, att vi feck oss en liten, och nu mor Kasse ska du gå tell prästen åt söndan och få'n döpt, och Lasse ska'n hete, precis som jag, och vill han då lägge Strömbom tell, då han dra iväg på Sånga mo och exelsera, så ska han så sannt mig Gud hjälpe få torpe, stuga och allt vi ha, ty nån arvinge lä vi nog inte få; eller hur mor Kasse?" — Gumman nickade jakande och tittade på sin skatt i knäna. Just som fader Lars så filosoferade och drömde om framtiden, kom ortens länsman. lindrigt ankommen såsom sedvänjo var vid ämbetsförrättningar, inklivandes i sena kvällen. — "Nu ska' mor Lasse Kajsa genast fölia med till Lövnäs och såsom fackman undersöka, vem av Sven Olssons pigor fött barn här om sistens och förgjort det", yttrade länsmannen barskt. — "Om barnafödelse och förgörelse", svarade gumman, "kan kumsarien här på stående fot få nöjaktigt besked, om dä ä alldeles nödvändigt". — "Dä hör inte hit", svarades, "jag ska ha rannsakning i vittnes närvaro på ort och ställe och få allt till protokollet i behörig ordning; alltså, i lagens namn måste ni ögonblickligen följa med". Mor Kajsa var snart i ordning, och så bar det iväg till Lövnäs, där tvänne nämndemän väntade vid gårdsgrinden på länsmannen och barnmorskans ankomst för att assistera vid den högviktiga förrättningen. — "Nä, men se gudag farbro kumsarie", hälsade Sven det förbindligaste han kunde få till, "var så god och stig in i kammaren, vi ska väl ha oss lite kaffe och konjak till en början, kan jag tro!" — "Jag bryr mig inte om ditt kaffe och konsjak i dag", röt länsman, "jag kommer för att ransaka dig och dina pigor för grovt brott. Bekänn nu ärligt och beskedligt bara hur allt gått till; jag har vittnen, som kan ta på sin ed, att du Sven sent en lördagskväll kånkande i väg ned åt älven med ett trasbylte, från vilket hördes skri och jämmer, och kastade det pladask i vattnet; säg nu uppriktigt, vem som är mor till ungen, och om hon gav sitt samtycke till denna fasansfulla handling?" — "Ungen", replikerade Sven; "det var nog flera." — "Jassa", skrek länsmannen, "du har således flera liv på ditt samvete, skada att du bara har ett att sona ditt brott med. Nåé, än modern?" — "Modern", svarade Sven, "hon visste nog inte mycket om'et" — "Vesste hon inte om'et? Gick du och dränkte båda barnen utan moderns vettskap och samtycke, din ärkebov?" Nämndemännen fingo tillsägelse att noga bevaka Sven och se till, att han ej rymde medan pigorna undersöktes i rummet intill. — "Behövs inte", inföll Sven, "jag tänker inte rymma från Lövnäs för den här uppståndelsen". — "Jojo", genmälte länsmannen, "jag tänker nog, att ifråga om livhanken och Lövnäs, så finge nog det senare gå åt fan-dom hellre än det förra. Säg nu, fortfor länsmannen, utan omsvep, vem som var mor för de stackars små?" Sven dröjde en stund med svaret, men så kom det helt sakta: "Lo-o..." — "Det var dä, jag kunde förstå", inföll länsmannen, "att det skulle vara Lotta, ty ni lär nog känna varandra sedan gammalt. Inte att undra på, att fru Anna for sin väg". Vänd till pigorna yttrade länsmannen i myndig och befallande ton: — "Nu ska Lotta och Lisa följa mej och barnmorskan dit in för undersökning och rannsakning!" — "Nämen jag ger allt pyttsan i någon undersökning i afton; förr går jag till Platzman" — Sundsvalls ende läkare på den tiden — fräste Lisa; "gå du Lotta, det kan gott räcka till!" Och Lotta gick med gråten i halsen. — Ha du fött barn? — Jaa. — Ha din husbonde dränkt dem? — Neej. - Ä du flyförbanskad jänta? Husbonden har ju vidgått brottet! — Herr kumisarie, inföll barnmorskan, Lotta ha fött barn, men bara ett, och detta har kumisarien själv sett livslevande hos oss i afton. Det tar jag på min ämbetsmanna ed. Vad Sven kastade i älven var "Lonas" (hyndans; ungar, men kumisarien avbröt Sven, så att han ej fick tala ut. Sedan mor Kajsa sålunda löst den gordiska knuten kom både kaffet och konjaken så pass till heders, att Sven vid sällskapets avresa sade: — "Nu ä farbro Knipstedt välkommen till Lövnäs när som helst, bara inte farbror kommer för rannsakning och häktning". Och nämndemännen sjöngo så hänförande i den stilla kvällen, då de åkte ned igenom Lövnäs gulnade lunder: Herre signe du och råde" etc. på koralen N:o 2. Men länsmannen, som hörde misstaget, skrek: "Tyst på er pojkar, ni sjunger på gali million!" Och det obligatoriska byskvallrets "Allehanda" hade fått tre stora ting att röra sig med: Fru Annas bortavaro från Lövnäs, Strömbomska gossen, som en okänd flicka medfört dit till gården en kväll och om natten rymt ifrån, länsmansbesöket på Lövnäs, och det var blankt omöjligt att klara upp någondera, helst som "bygdens högadel" kan konsten att tiga med sej och sitt.

Då fru Annas vistelse med sin lilla Maja i föräldrahemmet varat inemot ett år och något däröver, erhöll hon en vänlig skrivelse från socknens gamle prost att jämte sin moder och lilla Maja infinna sig i prästgården på utsatt dag. Denna vänliga inbjudan måste helt naturligt respekteras, men döm om deras förvåning, då de, utan att veta något därom, där sammanträffade med Sven Olsson från Lövnäs, vilken också, under omedvetenhet om mötet med svärmor, hustru och dotter, blivit inkallad till prästgården samma dag. Av vad som där förekom ha vi endast att anteckna, att Sven Olsson inför den vördade prosten, svärmor och makan erkände sina synders missgärningar, bad om förlåtelse och lovade högtidligt bot och bättring och fick löfte om makans och dotterns återkomst till Lövnäs, så snart Lotta fockats bort. Åren gingo, och byskvallrets "Allehanda" hade intet annat att berätta från Lövnäs, än att unge Strömbom under en följd av år varit husbonddräng på Lövnäs och därvid vunnit husbondens odelade förtroende samt den vackra Majas kärlek. Mor Anna, som tidigt uppmärksammat detta, hade med anledning av egen erfarenhet föresatt sig att ej grumla de ungas lycka. Fader Sven såg ock omsider vartåt det luta, men syntes bli allt betänkligare ju närmare det led mot den dagen, då hans avgörande skulle komma ifråga. En afton i skumrasket i slutet av maj kommo Lars och Maja inklivande till fader Sven, där han låg och vilade i sin kammare. Bredvid honom satt mor Anna och stickade på en strumpa. — "Dä ä nu som så", talade Lars och sade, då han tog sin kära i handen och trädde fram till de gamla, "att Maja och jag hålla av varandra, och vi ha tänkt fara till prästen i morgon för lysning, ty dä ä just passligt, om Maja ska få stå midsommarbru; va säger 'husbonn och matmora om dä?" Tusende tankar genomkorsade Svens hjärna vid dessa ord, och han såg tydligen en hämndens ängel med sitt bart-huggande svärd, på vilket med eldskrift stod att läsa: Hämnd åt den som rövat en annans brud, hämnd åt äktenskapsbrytaren ... Slutligen tog Sven mod till sig och svarade: — "Barn, jag skulle ingenting högre önskat än just denna förbindelse, men blodsbandet er emellan kan jag inte längre dölja: Ni är barn av samma fader. En förstämning bemäktigade sig de unga vid denna underrättelse, och Maja borttorkade med förklädssnibben ett par klara tårar och sade: — "Bror, min älskade bror, låt oss vandra livet igenom vid varandras sida i syskonkärlekens helgd!" Lars fattade den gråtande flickans hand och svarade: — "Vid min sida skall du städse finna det stöd, som en bror kan lämna en älskad syster". Mor Anna lade strumpan ifrån sig, gick och satte sig på sängkanten, där fader Sven vilade. Synbarligen hade hon på sitt samvete en hemlighet, som hon nu inte längre kunde bära. — "Sven", tog hon till orda, och strida tårar strömmade ned för hennes kinder, "en gång erkände du och bad om förlåtelse för ditt felsteg; även jag var kanske då inte så ren, som du trodde mig vara, men jag vågade inte inför vår gamla prost och den stränga modern yppa en hemlighet, som nu måste fram i dagen, om våra barn skola nå den lycka, de drömt om. Men innan jag för dig och inför våra barn yppar den, måste du på förhand lova mig din förlåtelse". Sven fattade sin hustrus hand och sade: — "Såsom du en gång förlät mig, så förlåter jag dig nu; jag har all anledning därtill helst som jag med din stränga moders bistånd tog dig från din barndoms vän och trolovade". Mor Anna reste sig från sängkanten, gick fram till fönstret, där de unga stodo i stum förvåning och sade: — "Barn, ännu kan allt bli gott och väl; pappa Sven är lika mycket far till Maja, som jag är mor för Lars". På Lövnäs blev emellertid storbröllop, då midsommarn kom, som räckte i dagarna tre, därvid allt tillgick, såsom sed och bruk var i bygden. Slutakten i detta drama rör sig i all korthet om gubben Lasse Strömboms överlämnande av "brudgåvan". Det var dödstyst i den stora bröllopssalen på Lövnäs, då den 80-årige gamle gubben Lars med sin några år yngre hustru Kajsa stegade fram mot bordet, där brudparet och socknens v. pastor med sin anteckningslista satt och tåligt inväntade bröllopsgästernas "brudgåvor". Alla närvarande kände till gubbens frispråkighet och väntade med anledning därav att få sig en glad stund och ett uppfriskande skratt. Gubben klarade sin strupe med ett par små hostningar, talar och säger: "I glädjen över att Lasse, pojken våran, kunde bli en rejäl pojke och få fotfäste på Lövnäs, få jag säje. precis som min gamla galanta brukte säje, då hon kom hem från ämbetsförrättning och lyckats få en och annan tolv- eller tjugufyra-skilling mer än hon gjort rätt för, hon sa dä: Folkets kärlek är min belöning. De ola va ju så sann, så sann, att jag nu vill upprepe dom, brufolkets kärlek ä mor Kasses och min belöning! I fämtan månge och långe år feck vi från okänn hand hundre reksdaler årligen, och då vi kunde leva dom förutan, la vi dom på kistbottnen och gav Gud det löftet, i glädjen över att vi feck oss en pojke på gammeldagan, att pojken skulle få igen pängarna, då han gefte sej, och nu ä dom hännan; värschego, brufolk!" Och därvid överlämnade gubben Lars sedelbunten till bruden och fortfor: "Och äre nu så, att brufoltje se om oss rektit på gammaldagan och för oss Kresteliga till jola, så ska dom ha torpe, stuga, tri kor, som vi ha och va som i reda pangar ligger kvär på kistbottnen". De unga tu tackade djupt rörda för den värdefulla gåvan, och bruden överräckte ett glas vin — den obligatoriska brudskålen, som alla skulle dricka — åt de gamla och gjorde ansats till ett värdigt klingande med glasen; men gamle Lars sade då: — "Dä kan väl inte vara passlit att här inför prästen och prästbole stå å klinga och skåla med fylla, och säje: lycka tell- vi kunna ju utbyta de synnige ola mot ett anne hemmelskt uttryck och säje: h a 1 e 1 u j a och hosianna på en brufolk!

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091219