|
Då man traskat omkring bland villorna ute i världen och fått mer än nog
av livets profana evigt enahanda, som fåfängans marknad i så rikligt måtto
bjuder på, är man så innerligen väl i behov av en rogivande rekreationsresa
genom väna bygder, där ett stilla och fridfullt liv i naturens lugna sköte
är kombinerat med dagens upplevelser och nattens ro. En sådan rekreationsresa
kan mycket väl förverkligas med vår fantasi-bil, som just nu står färdig
att avgå upp genom den fagra Ljustorpsdalen. Priset för en sådan färd
— precis lika mycket som den här hemtrevliga broschyren kostar — är inte
alls oöverkomligt, och resan är inte heller livsfarlig, ty jag själv i
egen hög person — låg menar jag ju — blir chaufför och ställer fullgod
borgen för de resandes liv och lemmar. Det enda betänkliga stället är
Ostkustbanans övergång vid Stavre-viken, men då ännu inga avgångssignaler
från loken hörts av varken i Sundsvall eller Härnösand, är således all
fruktan överflödig.
— Alltså bila vi iväg med start från den s. k. "Röbron" över Ljustorpsån
i högsommartid.
Vid Stavreviken ha vi två vägar att välja på, en backig, tungkörd och
smal, Lögdö— Edsåker, och en i det närmaste backfri, lätt-körd och bred
— inte alls den breda som leder till förtappeisen — som vi alltså väljer,
och lunken blir bara en vanlig gästgivares, för att vi i fulla drag må
kunna njuta av all Ljustorps härlighet; och skall jag i förbifarten försöka
berätta om allt vad jag vet och — inte vet.
Sedan vi klarat Ostkustbanans övergång, går vår färd genom en kort men
mycket vacker skog, i vilken vi i en lummig grönska upptäcker Stavre gamla
prästgård, numera ett sannskyldigt Eldorado för stadens fattiga skolbarn
i sommartid. Här residerade fordom en pastor Eriksson, kapellpredikant
för Lögdö och Lagfors. En dag fick bemälde prästgård besök av två tiggarlappar,
av vilka den ene gick in i köket till frun, och den andre stegade iväg
in på expeditionen. Sedan frun undfägnat lappen i köket, uppsökte han
sin kamrat hos prästen, därvid följande samtal på lappska kom igång: —
"Fick du någon sup hos frun?" — "Nej, men om inte prästdj—ln varit hemma,
så hade jag nog fått". Pastor Eriksson, som var fullt hemma i lappskan,
invände på samma tungomål: — "En sup kan ni nog få, fast prästdj—ln är
hemma".
Genom Stavre by, som har nipor och dalkju-sor i rik omväxling, fortsätta
vi i "sakta mak" mellan vackra vitmålade bondgårdar till höger och vänster.
Nedanför byn flyter Ljustorpsån i förening med Mjällån i en mängd konstbesynnerliga
vindlingar och har med anledning därav fått namnet "Stavrevågan". I Stavre-bäcken,
alldeles intill landsvägen, åka vi förbi en kraftstation som förser byn
och flera angränsande med kraft och lyse.
Sedan vi passerat Stavrebäcken äro vi inne i Slätt med sitt vackra gästis.
Nipornas mångfald ha vi nu bakom oss, och byn Slätt är nog i själva verket
en grann slätt, som med anledning av sin bördighet sannolikt fordom varit
sjöbotten. Här är oss skönt och gott att vara, och därför styr bilen själmant
upp till gästis, där ett det härligaste kaffe med ny-bakade vetebullar
— hembakade av gårdens väna tös — alltid finnes till hands. Men här på
gården finnes också någonting annat, som vi inte saklöst kunna fara ifrån:
oförfalskad grädde, socker och de allra läckraste — jordgubbar, vilka
rarieteter gårdens samma väna tös för oss dukar upp. Utan minsta samvetsförebråelse
göra vi hemgång på anrättningen, emedan vi därute sågo Ljustorps största
och bäst ansade jordgubbsland, som renderar sin ägare hundratals kronor
årligen. — Slätts gästgivaregård är nu en sådan i ordets rätta bemärkelse,
åtminstone under den nuvarande regimen, och ordet uppskörtning finnes
då inte i gårdens ordbok.
Vidare går vår väg förbi Slätts vita och vackra folkskola som till sin
närmaste granne har ett blå bandshus, för vilket vi ha all anledning göra
honnör och ännu längre fram ett nöjenas tempel, som vi i tysthetens tecken
halka förbi. Därefter ha vi en utförs- och omedelbart därpå en uppförsbacke,
vilka backar ha Mjällåbron som föreningslänk. Uppe på krönet av den senare
upprullas för vår syn en den grannaste tavla av gröna ängar, gödda fält,
där allting är ordentligt ställt: harvad åker, raka diken, men ingen utsikt
ned åt viken, emedan sjö ej finnes här — inom hela socknen är det endast
den stora byn Bredsjön som består sig med den grannlåten i sin omedelbara
närhet. Den storslagna tavlan är i norr och väster omramad av de majestätiska
Höglandsbergen, där uven i höstkvällen sjunger sorgesång i regnbegjuten
björk, och Körk-berget, samt i söder av Hamre, Oppoms, Skäll-joms m. fl.
skogsåsar, Borrberget ej förglöm-mandes, där man även försökt sig på malmbrytning;
tavlan begränsas i öster av Frötu naäsen. Inom denna ram se vi en mångfald
stora rödmålade bondgårdar med vita fönster och knutar. Vad som här mest
fängslar våra ögon är egendomen Sanna — med. d:r Vik-landers barndomshem
— med den jättestora linden i trädgården, och vidare Nordstrandska villan
i Högland samt socknens vackra kyrka mitt oppe på det branta tempelberget.
Bredvid henne har det unga Ljustorp sin Metropol, sitt Paradis, sin lustgård,
sitt Eden, där det dagligen njuter i fulla drag av frukterna på kunskapens
träd.
Under beundran av ovan antydda vackra tavla ha vi glidit sakta och obemärkt
ända fram till tempelberget, som vi med all respekt inför ta oss en svängom
förbi och äro så med ens inne på Mariaslätten, på vars mitt en vit, hemtrevlig
bondgård tronar med handelsbod intill. Moriaslätten har en fris av vackra
bondbyar runtomkring sig. I öster och söder ha vi Mellberg med Prästbole
och Björkom, i väster och norr Lövberg, en del av Edsta samt Tuna och
Gällvik, alla byar med vackra berg och skogsåsar bakom sig, vilka stå
som skyddande vakter mot storm och ilar.
För att vår resa och reseskildring ej må bli alltför långtrådig och tröttande,
kan det nu vara på tiden, att vi skruva opp ångan en liten smula, helst
som vi så lite som möjligt böra ta intryck av syndaflodens styggelser
i Edsta 1919, emedan vårt strålande resehumör därav kan ta skada, då vi
ju resa för vad vackrast är. Vi kasta därför en flyktig blick uppåt Edsta
med baptisternas ståtliga Betel och i närheten därav socknens grannaste
bondgård, där fordom i långa tider bott en välärevördig riksdagsman i
ett tidevarv, då ej sådana växte på var buske. Vår färd fortgår alltså
i ett raskare tempo mellan Edsta och Lagfors, efter vilken väg vi i förbifarten
skymta inbjudande bondgårdar och stugor i rik omväxling samt en delvis
stenbunden och karg natur men inte heller i avsaknad däremellan av bördiga
ängar och på andra sidan Ljustorpsån en närapå milslång välmående torparbygd,
Lövbergsåsen kallad.
Syndaflodens förödelseverk är mera — för att inte säga mest — omfattande
i Lagfors. Här ha dock spåren betydligt sopats igen medelst en dyrbar
dammanläggning och en dito kraftstation. Men det behövdes pengar för detta
byggnadsföretag och framför allt rätträknande ingenjörer för att återvinna
Lagforsfallets spolierade jättekrafter. Sunds Bolag kunde dock uppbringa
bägge dessa så viktiga faktorer, och ur förödelsens styggelse uppstod
inom helt kort tid en kraftig, lysande tös som omedelbart började spela
på sitt om-langsrika instrument. Tösen fick sig ock en större syster uppe
vid Rundbacken, och nu sprida dessa ljusets barn lyse, kraft och värme
ned igenom hela Ljustorpsdalen och ända nedåt kusten. På en dominerande
kulle bredvid den nyuppförda dammen och kraftstationen se vi det åldriga
av trä byggda Lagforskapellet, kuriöst därför, att det i olikhet med alla
andra helgedomar i vårt land är — rödmålat. Här predikas nu en gång i
månaden.
Ha vi nu på vägen upp till Lagfors varit med om många vackra ting och
företeelser, så ha ändå det goda vinet sparats till sist. Den milslånga
skogen Lagfors—Bredsjön, med en och annan rödmålad torpstuga här och där
vid vägens kant, är hänförande att färdas igenom såväl vinter som sommar.
I sommartid genljuder skogen av en tusenstämmig fåglasång natt och dag,
och i vintertid, då majestätiska furor och granar stå skrudade i drivvit
högtidsskrud, åker man i en den grannaste pelarhall, som är lika tjusig
som trollens av guld och silver skimrande salar i det stolta Fuskberget
där uppe i Bredsjön. Själva vägbanan är egendomlig i så måtto, att hon
fortlöper längs efter en rygg av idel landsvägsgrus med naturlig slänt
på bägge sidor, så att landsvägsdiken här äro obehövliga såsom ock grus-påkörning
för vägens underhåll.
Men såsom allt annat jordiskt har även denna härlighet en ände, något
som vi — kanske alltför fort — måste vidgå, då vi hunnit Lyckebron, övergången
av Bredsjöån och inkörsporten till Bredsjön, de gamla Bredsjö-finnarnas
forna fristad undan krigets fasor. Det var över Lyckebron som de ryska
stridshästarna ej kunde komma, emedan bron — med anledning av finnarnas
trolldom — rörde sig i motsatt riktning i samma tempo som de ryska ryttarna
med sina stridshästar. För oss ligger nu bron så vackert stilla, och om
ett par minuter äro vi framme på Bredsjöns så inbjudande väna stränder.
Åtskilliga gånger förut är den sevärda stora byn skildrad både i saga
och sång, varför vi här hoppa över det kapitlet. I stället göra vi vår
entré i ett storartat bönkapell som synes oss så vördnadsfullt, inbjudande
och fridfullt, där det står på den täcka insjöns strand. En liten talltrast
har en gång sjungit en vacker visa om detta kapell, vilken visa just nu
dyker upp i mitt minne, varför jag tar mig friheten att här inne i templets
helgedom för mina resenärer deklamera densamma:
"Mitt bönkapell det är så högt och stort,
utav en konstnär utan like gjort,
Det rymmer få och många lika lätt,
Och var och en har därtill friplats rätt.
Dess döm är vid och höjden omätbar,
Dess stil den mest antika världen har.
Dess prydnader en var uti sitt slag,
De bära alla samma mästerdrag.
Kapellet har en sångarskara stor,
Berömd såväl för basröst som tenor,
Den sjunger ej för mänskors gunst och gull,
Den idkar sången för sitt nöjes skull.
När sommardagen bryter sig i kväll
Och sprider frid utöver mitt kapell,
Och västerns kullar liksom altar stå
Med aftonrodnans röda dukar på,
Då blir så andaktsfullt det inom mig,
Jag går till gudstjänst över öde stig,
Där gran omskuggar ljungbevuxen häll,
En enslig mossbänk står i mitt kapell.
Där får jag sjunga ut i lov och bön
På grönklädd kulle vid den lugna sjön,
Och anden viskar utan ord och ljud
Sitt helig, helig, helig Herre Gud!
Och stjärnorna i tempeldömen blå
Sitt stumma amen svare däruppå.
Har ej till det du lyssnat någon kväll,
Så bliv då utanför mitt bönkapell."
|
