Det berättas många historier om hur människor gick när de skulle någonstans. En normalprestation ansågs 3-4 mil per dag vara men man kunde gå betydligt längre. En man i Bredsjön, Hans Hansson Räv, hade gjort till en betald syssla att gå ärenden. Hans blev känd för att klara att gå fram och tillbaka till Sundsvall över dagen, göra ett ärende och leverera samma dag i Bredsjön. Det blev en sträcka på ca 10 mil. Det berättas också om Erik Jonas Sjödin som på 1880-talet hade sitt arbete vid Karlsvik på Alnö. Efter arbetet på lördagseftermiddagen gick han över till norra sidan av Alnö för att ta båten över till Fjäl och sedan gå upp till 12-mansbodarna, Bredsjöbornas fäbodar sydväst om Laxsjön, där han hade sin flickvän. På söndagkvällen återvände han till Alnön. För den som undrar, jodå de blev ett par, som levde ihop resten av sina liv. Det var ganska precis lika lång vägsträcka som Hans gick, 5 mil i varje riktning i båda fallen. När sågverken längs kusten byggdes under andra halvan på 1800-talet kom många arbetare från andra delar av landet som sökte bostäder. Det byggdes torp och stugor nära kusten i Stavre och Edsåker, dessa byar låg på ett avstånd som man kunde gå till och från jobbet varje dag. Kom man längre ifrån som ex Skäljom blev det veckopendling gåendes. Cykeln hade nått ungefär dagens huvudsakliga funktion omkring 1900 ( frinav uppfanns 1898, luftfyllda gummiringar och lika stora hjul fanns sedan tidigare ). Bussentreprenören JS Sjölund, Njurunda, berättar i sin bok "40 år med omnibuss" att cykeln till att börja med inte kunde bli var mans egendom. Cykeln var för dyr och man föredrog att halvsula skorna som man dessutom ofta kunde göra själv. På bilder från ca 1920 - 1925 kan man börja se cyklar utanför även enkla stugor i Ljustorp. Tyngre och mer ståndsenliga transporter skedde med häst och lämplig kärra för ändamålet.

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2010 Olof Ulander

Uppdaterad 20100314