Kunskapen om den tidiga
elektrifieringen av Ljustorp har nog till största delen gått
förlorad. Det finns dokumentation kvar för 1920 talets och 1930
talets aktiviteter i Edstabäcken men i övrigt är det mesta
borta från de minsta kraftverken. Här görs ett försök
att infoga vår lokala utveckling i Ljustorp i den regionala och
nationella utvecklingen.
På 1870 talet
börjar el användas för för främst belysning i
Sverige. Härnösand blev den första staden i Europa som
införde gatubelysning med elektricitet 1885. Det fanns ännu
ingen vattenkraft-driven el utan man använde en ångmaskin för
att driva en generator.
I slutet på 1800 talet spreds användningen av el till verkstäder
och fabriker och då även för drift av motorer. Tillgången
på elmateriel för att bygga anläggningar ökade, företag
som ASEA och Siemens började växa. Man började använda
växelström med 3 faser och kunde därigenom börja koppla
ihop större nät och även överföra större
effekter. Se också "Elmuseum".
I Västernorrland började enstaka privata anläggningar på
landsbygden att byggas vid sekelskiftet.
Under första världskriget blev det allt svårare att komma
över fotogen till lampor för att lysa upp hemmen. Från
och med våren 1917 var det lysoljebrist i Sverige. Detta problem
riktade böndernas intresse mot elkraften . Den ökade försäljningen
av ved och skogsprodukter till bra priser under kriget skapade också
möjligheter för bönderna att öka sin standard. Möjligheterna
att tröska med hjälp av elmotorerna var också viktigt.
De stora kraftstationer som skogsbolagen lät bygga i Lagfors
och Rundbacken blev klara 1915 och 1918 och visade vägen även
om dessa anläggningar strikt byggdes för skogsbolagens egna
behov. Skogsbolagen hade stor nytta av el för att ex lysa upp sorteringsverken
som via älvarna tog emot virke dygnet runt. Vid de stora översvämningarna
1919 var det den uteblivna strömmen till sorteringsverket vid Indalsälvens
utlopp ( Lövudden ) som Sundsvalls tidning lyfte fram.
1919 startade statliga
utredningar som syftade till en planmässig elektrifiering av Sverige.
Utredningen för Västernorrlands län blev klar 1924 och
finns dokumenterad i SOU 1924:17. I utredningens lägesbeskrivning
framgår :
" Längs Ljustorpsån finnas utom en del småstationer
de båda Sunds AB tillhöriga kraftstationerna vid Födsloforsen
och Lagfors, vilkas energi med en 30 kV linje föres till Söråkers
sulfitfabrik och Sunds sågverk och slip samt dessutom medelst 3
kV i en kabel över Alnösundet till Nyviks sågverk och
hyvleri. Dessutom elektrifieras landsbygden i Hässjö och Tynderö
socknar med 6 kV och på Alnö med 3 kV från denna kraftkälla."
Utredningen konstaterar att det finns många små anläggningar
utan någon inbördes samordning vare sig tekniskt som likspänning
/ växelspänning, distributionsspänning, produktionsmässigt
för utjämning av kapacitet, prismässigt eller dimensioneringsmässigt.
Väldigt många anläggningar var grovt feldimesionerade
genom att vattentillgången överskattats.
1924 har ändå 173000 av 228000 personer ( 76 % ) i Västernorrland
möjlighet till el i någon form.
Utredningen hade funderingar över hur kraftproduktionen skulle dimensioneras.
Utredaren skriver att till hushålls el behövs 4 w per person
och ett genomsnittligt jordbruk med el kräver 140 w per hektar (
en elmotor per var 5:e gård ). De flesta småanläggningar
genererade likström och hade en praktisk räckvidd av 2 till
3 km om en motor skulle drivas. I utredningen anges att nedanstående
anläggningar finns i Ljustorp:
Kraftstation |
Ägare |
Nät |
Ägare |
Fallhöjd |
Generator-
effekt |
Strömart |
Spännings-
system |
Rundbacken |
Sunds AB |
Se ovan |
|
82 m |
1700 kVA |
Trefas |
30000/6000/220 |
Lagfors |
Sunds AB |
Se ovan |
|
14 m |
300 kVA |
Trefas |
30000/6000/220 |
Abonnent
till Sunds |
|
Lövberg, Björkom |
Byamännen |
|
|
Trefas |
6000/220 |
Abonnent
till Sunds |
|
Mellberg
Högland
Öppom
|
Byamännen |
|
|
Trefas |
6000/220 |
Edsta |
Edsta elektriska förening |
Edsta, Tuna |
|
30 m |
40 kVA |
Likström |
2 *220 |
Färbäcken |
Färbäckens
Elektriska
AB |
Färbäcken
Höglands-bodarna |
Byamännen |
10 m |
6 kVA |
Likström |
2*220 |
Stavre |
Stavre byamän |
|
|
|
|
Likström |
220 |
Abonnent
till Sunds |
|
Hamre m fl |
Byamännen |
|
|
Trefas |
6000/220 |
I utredningen finns
en sammanställning av effektbehovet i länets olika kommuner.
För Ljustorp finns följande statistikuppgifter. 2761 inv, 46143
ha total yta, 2114 ha odlad yta, 223 gårdar större än
3 ha, totalt antal gårdar 433, 75 kwh årsförbrukning.
Not; 1924 hade en ny vattenlag vunnit laga kraft. Den krävde proffessionella
dimensioneringsunderlag som beslutsunderlag så efter den tidpunkten
kom troligen färre småanläggningar till. De mindre anläggningarna
bör därför ha haft sin storhetstid före 1924.
ASEA och andra hade paket som omfattade hela inkromet till en liten kraftstation
och sådan paket fanns i olika storlekar. Ex 11 och 15 hästkrafter.
En kraftstation består i princip av ett inloppsrör till en
turbin och ett frånloppsrör som skulle mynna ut i en turbingrop.
En regleranordning för att styra vattenflödet till turbinen
så att man fick rätt varvtal på den direktkopplade generatorn
som alstrade den elektriska energin. Helst skulle man också ha ett
tungt svänghjul som kunde utjämna svängningar i belastningen.
Svänghjulet användes också för inbromsningen vid
stopp. Sedan tillkom det instrument för hålla spänningen
och frekvensen vid växelström. Alltsammans kunde kosta runt
10 000 kr för ett kraftverk i storleksordningen 10 hästkrafter.
Sedan tillkom dammar och tuber för vattenföringen och distributionsnätet.
Ur tabellen ovan kan man utläsa att distributionsnäten i Ljustorp
oftast ägdes av Byamännen medan kraftverket kunde ägas
av ett bolag. Ett exempel på bolagsbildning är Stavre Elektriska
Kraft-Aktiebolag som bildades just 1917. Intressenter fick minimum teckna
sig för aktier för 600 kr vilket gav rätt att ansluta 25
normalljus ( normalljus = 16 W lampa ? ). Se också aktiebrev
och bolagsordning. 600 kr motsvarade ca 120 dagsverken för en
snickare och ca dubbelt så många dagsverken för en lantbruksarbetare.
Tillgången på energi var dessutom begränsad och därför
sparade man på antalet watt i lamporna. När de första
radioapparaterna kom var flera utrustade med hel och halvströmställare.
Det framgår också av tabellen att de små anläggningarna
byggdes för likström. Det var en kraftig begränsning för
framtiden eftersom man då inte kunde koppla ihop flera nät.
Varje nät var sin egen värld. När folk skulle gå
till sängs måste den som skötte kraftverket stänga
vattentillförseln så man hade vatten till nästa elförbrukningstillfälle.
Det kunde vara långa vägar att gå till den aktuella dammen
som vid Edsta-bäcken.
Av tabellen framgår också att det var områden inom Ljustorp
som skapade sitt eget distributionsnät ( byamännen ) och anslöt
det till Sunds AB:s stora nät. Det gällde bl a hela eller delar
av byarna i Lövberg, Mellberg, Öppom, Björkom.
En studiecirkel i Häggdånger har samlat flera historier som
belyser vedermödorna under pionjärtiden på landsbygden
på en hemsida.
En lite elakare historia från Ljustorp. Det berättas att den
som ansvarade för driften av en generator i Öppomskvarnen såg
att en medlem i föreningen hade för många lampor inkopplade
och ökade vattenföringen så att spänningen blev högre
och brände sönder lampor för syndaren.
Några kommentarer
till utvecklingen i de olika byarna.
Bredsjön fick sin elström i början av 1940. Persson
hade en kraftstation för egen del i Lindbergsbäcken
Edsta byggde en kraftstation
efter 1919, som även betjänade Lövberg, Björkom, Tuna
och Jällvik. De hade dammar i Edsta Fäbodsjön och Skinnen.
Fuske hade en anläggning i Fuskbäcken, nedanför
Lindströms, och en andra nedanför Gunnar Hallstöms, där
det även fanns en damm.
Färbäcken som kraftkälla har utnyttjats för att driva en ramsåg,
under 1800-talets andra hälft. När det sedan blev aktuellt med kraftverk,
så byggdes en fångdamm, för att kunna reglera vattnet till vattenturbinen,
som drev likströmsgeneratorn. Det var några tekniskt intresserade bybor
som satsade sina besparingar samt många veckor och månader av eget arbete,
för att förverkliga drömmen om elektrisk belysning i torparstugorna. Anläggningen
var klar 1920. Elföreningen levererade ström ända till Grahms, som bodde
granne med Mjällå skola. Driften slutade med konkurs. Läs
mer här.
I Hockstra, vid norra Lövberg, byggdes ett kraftverk av Lundquist.
I Skäljomsbäcken
byggdes tre kraftstationer, en för Frötuna och Edsåker,
en för Skäljom och Hamre och en i kvarnen med okänt distributionsnät.
Stavre kraftstation. 1917 bildades Stafre Kraftstations AB som
stod för kraftstationsbygget och ledningar. Stationen byggdes intill Rönngrens
. Grannbyarna Slätt och Åsäng anslöt sig också. Det blev ett lyckat projekt,
som pågick in på 1940-talet. Stig Berglund med många minnen från Stavre
har berättat att när de drog ledningarna till Stavrebodarna, skruvades
isolatorerna fast i granarna och "noll-ledningen spikades fast direkt
i granen. Än i dag finns lämningar kvar efter denna ledning. När stormarna
härjade svajade skogen och ledningarna gick av. "Då var de bara å sätte
på sig skidan, skruva ur säkringen på stolpen och sedan söka igen ledningsbrottet
och binda ihop ledningen och sedan skruva i säkringen och åka hem". När
vattnet sinade körde man generatorn med Rönngrens traktor under viss tid
på kvällen, sedan var det mörkt i lamporna. När det var dans på lokalen
i Åsäng, glödde det i lamporna i Stavre, berättade Stig Berglund. Se också
aktiebrev och bolagsordning.
De små kraftverken
fick en ganska kort livstid och var alla avslutade på 1940 talet.
Även om många fick el tidigt tog det ändå lång
tid tid innan de sista gårdarna fick el. De sista ( ? ) var två
gårdar på Storroten som blev anslutna så sent som 1973.
En person som kan nämnas i tillkomsten av kraftverk och dammar är
Nicke Larsson född 1880 i Lövberg och död 1961 i Skälljom.
Han var drivande kraft för verksamheten kring Skäljomsbäcken
men också den entreprenör som anlitades för att bygga
kraftanläggningarna i Edstabäcken.
I Sverige var byggandet
av elanläggningar på landsbygden mycket intensivt under 1920
talet. Ljustorp förefaller att väl ha följt den allmänna
utvecklingen. Den ovan citerade statliga utredningen konstaterar också
att Ljustorp har goda förutsättningar för fortsatt utveckling
med tillgång till Sunds AB:s kraftstationer men att de små
näten behöver saneras.
Ytterligare perspektiv på utvecklingen av elkraft i Ljustorps närhet
kan läsas i en 20 p uppsats om "Nilsböle
kraftverk.
|