Referensverk
I ett samverkansprojekt mellan Kungl. biblioteket, Nationalmuseum, Riksantikvarieämbetet
och Riksarkivet 2001 - 2002 har man mycket noggrant gått igenom alla rimliga
aspekter på scanning. För den som vill tränga in i området rekommenderas
att studera projektets rapport. Rapporten heter " Bilddatabaser och digitalisering
- plattform för ABM-samverkan ", ISBN 91-631-3387-3. Rapporten finns på
internet under adressen http://abm.kb.se. Rapporten har i sitt kapitel
" kvalitet och standard" delat upp sitt arbete i filformat, produktionstekniska
metadata, kvalitet på bildfiler, färghantering, autencitet, att bevara
digital information och bästa arbetssätt. När man har gått igenom rapporten
kan det ändå behövas en avstämning av ett antal parametrar för vårt område
( hembygdsmiljö).
Syfte
Att man beslutar sig för att överföra en bild i digital form kan vara
orsakad av olika motiv. Ett enkelt fall är att man vill kunna visa bilden
på internet. Då gäller att man scannar bilden för att kunna behandla (
korrigera ) den först i ett bildbehandlingsprogram och sedan ge bilden
presentationsstorleken t ex en bredd på 700 pixlar innan den lagras. Lagringen
görs normalt med en komprimering som anpassas till kvalitetskraven och
den individuella bilden. Ett mer komplicerat fall är att man överför bilden
i digital form för att på det sättet skapa ett nytt original. Orsaken
kan vara att man vill ersätta ett original som åldras för snabbt eller
att man bara får låna ett original och inte kan räkna med att lånet kan
upprepas. Det är det senare fallet, att skapa ett nytt original för en
framtida nu okänd användning, som skall diskuteras här.
Mål
Man kan grunda sin scanning på olika principer t ex hur bra kvalitet har
jag råd att lagra, vilken information kan jag maximalt få ut av ett analogt
original och slutligen vilken är den framtida mest krävande användningen
som jag kan förutse. Läsaren skall få synpunkter på val av princip och
en rimlig vägledning för sitt val av scanningsparametrar. För bästa arbetssätt
vid scanningen hänvisas till rapporten " Bilddatabaser och digitalisering
- plattform för ABM-samverkan ", ISBN 91-631-3387-3. Rapporten finns på
internet under adressen http://abm.kb.se.
Allmänt
En fotografisk bild återgiven på ett papper, en film eller en glasplåt
innehåller alla olika mängder informationsmöjlighet per ytenhet. Infomationsmöjlighet
är både detaljrikedom och nyansrikedom. Vid scanning mäter man detaljrikedom
i ppi, pixel per inch. Varje sådan pixel innehåller information om nyansen,
mätt normalt som 3 färger, vardera med ett mätvärde på 8 binära bitar,
totalt 24 bitar per pixel. Helst vill man scanna en bild så att man får
tillräckligt antal pixel för utskriften utan ytterligare skalningar. På
skrivarsidan skall man välja utskriftskvalitet så att även fina delar
av bilden återges bra. De vanliga bläckstråleskrivarna i sin enklaste
form sätter en färgpunkt av 4 färger eller inte i varje steg. Man mäter
finheten i dpi, dots per inch. Även om skrivarna snabbt utvecklas med
fler färger och stora och små droppar, så är ändå en pixel mer informationsrik
än en dot, dvs begreppen kan inte enkelt blandas. Själva motivet för att
scanna in bilden är att den skall kunna skrivas ut i framtiden och därmed
vet vi inget om den framtida skrivartekniken annat än att den är bättre
än dagens. För seriemässig scanning får man förlita sig på tumregler som
i extremfall varieras ( ex speciellt viktiga bilder ).
Scanning av fotografier på papper
Förutom ppi värdet måste också mätnoggrannheten i varje pixel anges, dvs
med hur många bitar skall man sträva efter att mäta värdet på varje färg
, 8 bitar, 10 bitar, 12 bitar osv. Papper som scannas med reflektion anses
inte kunna återge en större dynamik mellan ljust och mörkt på mer än högst
2. Med 8 bitar blir dynamiken ; log (1/ 1/256 ) = 2,4, dvs inscanning
med mer än 8 bitar effektivt behövs inte. Se Not 1
En dokumenterad tumregel är: Scanna med 200 scanner pixel för varje tum
som skall skrivas ut. Man måste således bestämma sig för hur stor bild
man skall kunna skriva ut någon gång i framtiden. Ett sätt att lösa den
osäkerheten är att hävda att originalstorleken är optimal och scanna efter
den. Ett annat sätt att tänka är att om bilden skall ställas ut eller
studeras i detalj så vill man ha den i minst A4 storlek. Säg att man väljer
20 *28 cm så ger det en bildfil på 10 Mbyte med 24 bitars färg och 3,35
Mbyte svartvitt. Skrivarmaterialet blir hela tiden bättre så om man har
bilder med mycket fina detaljer kan man få ett något bättre resultat genom
att scanna med 300 scannerpixel för varje tum som skall skrivas ut. (
Bilden blir då också tryckbar i en kvalitetsbok.) Det ger en bildfil enl
ovan på 23 Mbyte.
För kvalitetsbilder föreslås tumregeln;
Oavsett bildstorlek väljer man en scanning som ger en bildfil på ca
23 Mbyte med 24 bitars färg och 7,5 Mbyte svartvitt.
Not 1 En bild som behöver korrigeras kan vinna på att skannas med fler
bitar än 8. I efterarbetet i bildbehandlings-programmet kan man komma
att förbruka ett antal steg. Det man sparar efter korrigering är lämpligen
8 bitar.
Scanning av fotografier på film och glas
Dynamiken på film ( och glas ? ) är större än papper men det är ändå bara
extrema filmer som förmår återge en dynamik större än 2,4 och motsvarande
24 bitar. Det är svårt att förutse användning av mer än 24 bitars färgnoggrannhet
så varje sådant fall får betraktas som specialfall. Som standard används
24 bitar. För svartvita negativ/glasplåtar kan det löna sig att spara
scanningen i 16 bitar vilket kan väljas för att öka marginalerna. ( Det
lär dock inte finnas videokort som arbetar med mer än 8 bitar så skillnaden
kommer inte fram på skärmen ) En dokumenterad tumregel är: Scanna med
200 -300 scanner pixel för varje tum som skall skrivas ut. Förs samma
resonemang som för pappersbilder föreslås tumregeln; Oavsett filmstorlek
väljer man en scanning som ger en bildfil på ca 23 Mbyte med 24 bitars
färg och 15 Mbyte svartvitt med 16 bitars gråskala.
Lagring av digitaliserade bilder
Senast när bilden skall sparas skall man välja färgrymd, kod och ev komprimering.
Som färgrymd föreslås att Adobe RGB 1998 som håller på att inarbetas som
svensk de facto standard används. Det är det RGB alternativ som också
ger den största färgrymden. Användning av tif utan komprimering är det
alternativ som kräver mest utrymme, men som också garanterar att bilderna
inte förvanskas.
Spara i tif utan komprimering och vid färg välj färgrymden Adobe RGB
1998.
Arkivering av digitala bilder
Den digitala bildinformationen kräver stor aktsamhet för att kunna bevaras
under lång tid. Det finns helt enkelt inget media att lagra den digitala
informationen på som vi idag vet kan användas om 50 år eller längre bort
i tiden!!!! Lagrar man informationen på en normal hembränd CD så måste
man även för en kvalitets CD räkna med att den inte håller mer än 3 -
5 år innan den måste brännas om. Man kan nå lång livslängd om man arbetar
med att först producera en master och sedan producera CD skivor i en speciell
process. Detta är dyrt och inte aktuellt för hembygdsföreningar. Ombränning
av "CD skivor" till aktuell teknikstatus under hundratals år eller till
dess problemet eventuellt får en slutlig lösning kan möjligen göras av
ett länsmuseum. Den bistra sanningen är att långsiktig lagring säkert
bara kan göras med traditionellt producerade pappersbilder eller film.
Välj kvalitets CD för lagring i 2 exemplar ( För val av fabrikat
studera en test i tidningen "Ljud&Bild nr 11 år 2003. Ett bra fabrikat
är TDK Speed-X ). Observera att den korta säkra livslängden kräver en
administration för att klara ombränning i rätt tid. För den som vill öka
säkerheten utgör traditionell reprofotografering ett komplement där annat
fysiskt original saknas ( För digitalt producerade bilder finns dock ingen
enkel uppbackning. Man kan överföra en digital bild direkt till mikrofilm
men det torde bli en oacceptabel kvalitetsförlust. ).
Not 2 Bilder från digitala kameror faller utanför ramen för inscanning
men blir successivt allt viktigare att lagra varför de kan nämnas. Man
arbetar för närvarande med 4 till 14 Mpixel där varje pixel beskrivs med
upp till 12 eller 16 bitar per färg. Bilder lagrade i tif kräver kanske
30 till 50 Mbyte filutrymme. I analogi med ovan så behålls dessa bilder
i orginalstorlek eftersom varje använd bit är informationsbärare. OBS
lagring i tif.
Not 3 Hur man ställer in sin scanner i övrigt och vilka parameterar man
väljer att bearbeta i scannern kontra bildbehandlingsprogrammet behandlas
inte men är självklart också viktigt. För att ex utnyttja sina 8 bitars
mätnoggranhet bör vit och svartpunkt ligga rätt redan i scanningen. Det
kan kontrolleras med histogram efter den automatiska mätningen. Vid behov
väljs en manuell inställning av vit och svartpunkt. ( Redovisas utförligt
i rapporten "Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan").
Vidare bör man ta bort automatisk skärpning av bilden. Bilden sparas
också oskärpt. Vid den slutliga användningen av bilden får skärpningen
göras.
Not 4 Det digitala original som skapas skall lagras oberoende av sökdatabaser
för att inte i framtiden försvåra migreringar.
Not 5 Rapporten, " Bilddatabaser och digitalisering - plattform för ABM-samverkan
", trycker på vikten att lagra metadata. Motivet är att snabbt kunna sålla
fram bilder som uppfyller sökta krav i stora samlingar. Exempel är:
- förlagans fysiska format, längd x bredd
- typ av förlaga ex film, pappersbild, glasplåt
- storlek på förlagan
- masterbildfilens pixeldimension i x- och y-led
- bitdjup/färgdjup
- bildfilsstorlek
- färgmodelltillhörighet ex ICC
-standardiserade färgdata
- justerande åtgärder på bilden
I samband med scanningen bör även dessa data lagras. De kan lagras i bildhuvudet
i tif men eftersom de skall kunna nås via databasen lagras de lämpligen
där. Mer metadata finns på sid 254 - 255 i utredningen.
|