Första sidan    
     
     

Ljustorps Hembygdsförening

 

Signaturen "Tobias" skrev ett antal små häften som utgavs i början på 1900-talet. Då det är mycket svårt att få tag på dessa är det ett nöje att på detta sätt sprida Tobias tankar. Tobias hette Anders Olof Berglund och var skollärare i Bredsjön, hembygdsforskare, musiker m.m. Berglund föddes 1857.

 

Bilden till höger visar Berglund i hemmet och är tagen av Albin Lindström före 1925.

 

Förstasidan på häftet "Små visor i folkton" är avscannad medan den följande texten är en avskrift.

SUNDSVALL BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1919

 

FÖRORD.

Jag sjunger ej för mänskors gunst och gull,
jag idkar sången för mitt nöjes skull.

I en af de följande sångerna har jag skildrat folkgunsten och dess värde; alltså framgår där af min aktning för den. Att icke guldet varit motivet för mina små visor, kan hvar och en räkna sig till med de enkla faktorerna: dyrtid och en half-kronas valör i våra dagar. Alltså återstår: "för mitt nöjes skull". Skulle den ärade läsaren med förståelse för sitt nöjes skull en och annan gång dra igenom "Små visor i folkton" - och framför allt därvid slunga kritiken öfver bord - vore jag glad och nöjd.

Ljustorp i midsommartid 1919

Tobias.

 

Till Maja.

Hvad du dröjer, sköna Maja, Med din
ankomst till vår nord. Skall din fana
snart ej svaja Öfver blomsterpryddan
jord? Ack, jag väntar dig nu redan Och
din friska vårvind sedan!

An på marken djupa drifvan Ligger kall
och blekhvit kvar; Snart för gyllne
soleskifvan Dock till hafvet ner den far.
Res, jag trifs dig väl förutan Ibland
fåglasång med lutan.

Och på insjöns klara bölja,
Hvilar ännu alnstjock is;
Den med drifvan ock skall följa,
Draga bort på samma vis.
Hvad dess bortfärd då mig gläder,
När på böljan fri jag kväder.

Sköna Maja kom snart åter, Kom med
fågelsång och ljus! Kojans son af längtan
gråter Och dig väntar till sitt hus. Kom,
tag med dig lilla svalan, Lärka, gök och
näktergalen!

Då uti det vida, höga Templet, bygdt af
mästarhand Skall mitt matta jordeöga
Blicka upp mot Skaparns land Och med
lutans svaga toner Prisa Gud i stjäme -
zoner.

 

 

Den oskyldige.

Djupt inne i skogen, där allting var tyst,
Han hade sin ensliga koja.
Dit in hade himmelens sol ofta lyst,
Skänkt tröst uti armodets boja.
Där hade han bott många växlande da'r
Och trott liksom a ndra, att framtiden bar
Ett bättre fördoldt i sitt sköte.

Hvem är det som kommer?" han frågte en dag,
Han satt i sin ensliga koja Med frid i sitt samvet'.
"Jo, länsman är jag Och kommer med band och
med boja; För mord jag dig häktar, din frihet är
slut, Nu följer du med just i denna minut Till
cellen, ditt brott att försona."

Där stod han i bojor till hand och till fot,
Ej sanningens ord något gällde.
Så följde han med utan ringaste knot,
Fast tusende tårar han fällde.
"O, himlarnas Gud, fins ej rättvisa mer?
Bevisa min oskuld, jag därom dig ber!"
Han suckade tyst i sitt hjärta.

Långt skild från den tysta, den ensliga skog, Från
frihet, från kojan den trånga Han satt i sin cell,
men emot honom log Den vän, som har hugsvalat
många. Och vännen han talte i tröstande ton:
"Snart blifver du fri, och vid himmelens tron En
bättre ransakning skall hållas."
Det rasslar i gångjärn, det rasslar i bom
Och fängelsets portar sig röra,
Den grymme, förfärlige mördaren kom,
Den rätte man syntes införa.
Men fängelsets portar slog's åter igen
Och ut släpptes icke vår värnlöse vän,
Fast mördar' n sitt brott strax bekände. -

Och dagarna gingo helt sakta sin gång,
De gingo och kommo ej åter.
Från kyrkogårdsvallen uppstämdes en sång;
Ej mera den värnlöse gråter,
Ty ögat är slutet och hjärtat fått ro,
Till himlen han gick att i evighet bo
Från cellen den mörka och trånga.

------------------

Hösten 1888 mördades postbudet Åkerberg på skogen mellan Liden och Holm. En stackars ensling, som bodde i sin stuga i närheten af mordstället, anklagades för brottet, blef rädd, talade virrigt vid polisförhöret och häktades. Under den långa rättegången som följde, lyckades man infånga den rätte mördaren, men "Den oskyldige" måste ändå tillsvidare stanna i häktet, där han dog.

------------------

 

 

Aftonfunderingar.

När slut är dagen, och tysta kvällen Sin slöja
breder och stjärnepellen Är utspänd vidt öfver
jordens rund, Jag i det fria går ut en stund.

Långt utom jorden mitt matta öga Ser tusen
stjärnor uti det höga. Säg, b vem har satt er så där i
ring Att lysa zonerna rundt omkring?

Du karlavagn, som där uppe rullar Med ljusets
döttrar bland stjärnekullar, Säg, hvem som styrer
din höga färd I myriadernas sagovärld?

Du vintergata, du tycks mig vara En väg bland
stjärnornas stora skara, Säg, hvem blir värdig på
dig att gå, Skall också jag denna lyckan nå?

Säg, skall, när stofthyddan går till hvila, Min själ
till stjärnornas land få ila Och bo och vistas bland
alla dem, Som äro sälla i Fadrens hem? -,

"Du stoftets barn, du vill mycket veta", En stjärna
hviskar, "men du får leta Dig svaren till i naturens
bok, Du den studere, vill du bli klok.

Dock några vinkar jag vill dig gifva, Dem du i
hjärtat bör djupt inskrifva: Fly lastens tempel och
älska frid, Gör alla rätt under lifvets strid;
Gif utan tvekan din arme broder Hvad bäst du kan,
stilla tårefloder, Din ovän älska och gör allt godt,
Säg, har du riktigt mig nu förstått?"

Och tyst blef stjärnan, och tyst var kvällen, Hon
satt där åter i himlapellen, Så klar och härlig, så
vän och blid, Som om hon sade: Kom snart till
mig.

 

 

Ur vägen.

"Ur vägen, ur vägen och maka på sej, gif rum, jag
ska' fram här på stunden! Där borta så skimrande
skönt emot mej ses stråla lycksalighets-lunden. Åt
sidan med er, ty jag måste dit ut till larmet och
stojet i denna minut, fort undan, I senfota
drumlar!"

Så skriker, så skränar en larmande hop
på vägen, som går genom lifvet,
och föga de aktas, de lugnande rop
om endräkt i stället för kifvet.
Och talet om eviga tingen och allt,
de gamla ha vördat, som Herren befallt,
det äger nu mer intet värde.

Och sakta åt sidan de stiga, de män, som
larmtrumman lärt att förakta, de knuffas ikull, men
de uppstå igen och fortsätta färden, fast sakta,
på lifslånga vägen, som fäderna gått
och trampat sig trötta, men hvilan uppnått,
där aldrig det ropas: "ur vägen!"

Men hatets och kifvets förlofvade land
det nås af den hurrande hopen,
och fri ifrån samhällets tryckande band,
går dansen bland jublande hopen
en tid - men en tid blott, så blir det till sist
trots yrande glammet för ledsamt och trist
att delta i ulf låt och leken.

Och dansen och leken och låten tar slut
med resan till okända landen,
och stridsfanan fälls, när som kroppen bärs ut
till eviga hvilan i sanden.
Och klockorna ljuda sitt bing och sitt bång,
och hvilan blir rolig fast bädden är trång.
Ej mer hörs då ropet: "Ur vägen!"

 

 

Våren.

Vårens frigjorda bäckar dansa Fram ur skogarnas
mörka snår, Rikt med rosor små älfvor kransa
Deras stränder i solljus vår, Forsen susar sin enkla
sång, Bryter iskalla bojans tvång, Sippan ler emot
solens strålar, Ler och nickar: nu är det vår.

Tusenstämmiga sånger sköna Ifrån arla till senan
kväll Gå ur skogarnas salar gröna Upp mot
rymdernas blåa päll. Mänska du, som i jordens
grus, Går och längtar en sommar ljus,
Hälgdagsaftonen nu är inne, Gläds med sippan: nu
är det vår.

Dödens tusende bojor bräckas, Lifvets flod väller
fram i glans. Med ett varde nu tingen väckas,
Träda fram i en sirlig dans. Vinterdvalan med
tidens ström For sin väg, som en elak dröm, Och
nu råder ett sällsamt jubel I naturen: nu är det vår.

Skön som solen är vårens saga, Ung och gammal
dig håller kär. Tyngda sinnen ej längre klaga, Då
du budskap om våren bär. Men det finnes en
annan vår Bortom tiden, dit Anden går, Vår, hvars
saga ej hafver ände. Evigt jubel: nu är det vår!

 

 

Bonden.

Och stormarna rasa all världen omkring,
så djuren och människorna bäfva,
ej värn eller fäste bland tusende ting
mer finnes, som våldet kan häfva,
i blod sjunker dagen, i blod går den opp
och dödens och mörkrets förtryckande tropp
sin fana allt högre blott höjer!

Men bonden han går vid sin plog och sin harf och
svettas i såningens timma, han kan ej förgäta sitt
fädernearf, fast mänskorna bråka och stimma, han
kan icke höra de små i sin nöd jämt gråta och ropa:
"gif bröd, gif oss bröd!" Hans hjärta sig måste
förbarma.

Och aldrig du såg honom strejka en dag
och hotfullt sin Herre bemöta.
Med vördnad för Gud och med vördnad för lag
han går sina sysslor att sköta;
han tror ej på våldet i denna vår värld,
han vet att det brödet, som vinnes med svärd,
blott föga välsignelse bringar.

I fredliga tankar bak plog och harf
han trampar i fädernespåren,
och håller så heligt sitt fädernearf,
som gett honom brödet med åren;
förnöjsamhet, arbete, sträfvan och id
är allt hvad han önskar för hela sin tid,
hvad öfrigt, han väntar af Herran.
Du stolte, du frie af böndernas stam,
din saga är gammal som tiden
och täljer om bragder, hvarhälst du drog fram,
att värna om hemmet och friden,
må än såsom fordom din seniga hand
befria och frälsa vårt älskade land
från tvedräktens draksådd, som spirar.

 

 

Vid Isak Lindströms graf.
Ljustorp i okt. 1918.

Och höstvinden härjar en blomstrande värld.
och lundernas sångare fara
från älskade hemmet, de byggt vid vår härd,
till somrar, så ljusa och klara.
Och vindarna susa de eviga ord:
"Af jord är du kommen och varder till jord,
du främling i jordlifvets dalar!"

Då var det, som sångarna togo dig med
på färden mot eviga våren;
din ande flög glad i de jublandes led
mot höjden, befriad från tåren.
I dödsskuggans dal, hvarest sorgerna bo,
du kunde ej stanna och fann ingen ro
som främling i jordlifvets dalar.

Farväl! Och haf tack för den trösten du gaf
åt oss uti lidandets timma:
"Jag ser genom dunklet på hinsidan graf
hur ljusen i hemmet nu glimma!
O, sörjen mi£ icke, jag går till det land
dit Herren mig leder med nådelig hand,
en främling från jordlifvets dalar!"

 

 

Då Lagforsfallet tystnade.

Susande, brusande
sången har domnat,
susande sången från Lagforsens fall.
Hväsande, fräsande
böljan har somnat:
Lagforsens brudslöjas saga är all.

Föga den höga
sopranen man hörde
bjuda på skalors mångfaldiga drill;
brusande, tjusande
sången dock rörde
sångaresinnet och själen därtill.

Alarna, dalarna
undra och spörja,
hvarföre högstämda visan blef all?
Vindarna, lindarna
klaga och sörja
sångmön som ligger i döden nu kall.

Glömmande, drömmande
vaggsånger milda
söfde mig ofta, då sömnlös jag låg. Bruset och
suset i toner så vilda
kommo med lugn från din hvirflande våg.

Drömmen och strömmen
fly hän genom tiden
vredgade vågen ock söker sig ro;
lifvet och kifvet
det slutar med friden
långt bortom döden, där fröjderna bo.

 

 

När "elektrisen" inte kom till Bredsjön.
Klagovisa från Ljustorp.

Nu lyser Ljustorpsdalen med alla hem och hus
så skön som stjärnesalen i nytändt norrskens
ljus, och mörka strömmars vatten de dansa
grannt i natten uti elektriskt ljus.

Men ej till Bredsjöns stränder
kom Ljustorps sagotid -
det ljuset, man där tänder,
blott luktar - fy, karbid
samt strejkar jämnt och fräser -
där än man skrifver, läser
i månens - fotogen.

 

 

Säterjäntans visa.

Och hela vintern lång och kall båd' natt och dag
jag drömmer om sommarns lif i fäbodvall - ett
lif jag aldrig glömmer - där i den fria skogens
famn jag hviskar, sjunger vännens namn, och
bergens eko svarar.

Väl är mig hemmet mycket kärt
och inga sorger trycka,
men vallens friska lif är värdt
långt mer än hemmets lycka.
Där får jag sommarn ljus och lång så
vackert höra "vitterns" sång, Och bergens
eko svarar.

Och bergens troll och skogens rår
besöka ofta vallen.
då läser jag mitt Fader vår
på knä vid mjölkepallen,
Se'n intet ondt mig kommer åt,
och trolleri fly för lurens låt,
då bergens eko svarar.

Du vallens ljusa, ljufva frid,
du är mitt skönsta minne,
du grumlas ej af lifvets strid,
du vyssjar varmt mitt sinne,
och andaktsfull på vallens krön,
jag sjunger ut i lof och bön, '
och bergens eko svarar.

Snart nu så ha vi ljusan vår
Och "huvellns" vackra dagar,
Då reser jag med kor och får
till rika beteshagar.
Och "Karo", gettren, alla kräk
de följa mig med råm och bräk
så bergens eko svarar.

På skogens tysta, stilla stig
jag vet nog hvem som hastar
i söndags arla ut till mig
vid sång af fink och trastar.
Jo, det är han med flöjten sin,
som blåser vackert visan min,
så bergens eko svarar.

 

 

Vid skogens bryn.

Hur skönt det är i skogens bryn
Att ha en liten vrå,
Där granarna gå upp mot skyn
I himlens höga blå!
I deras hägn jag bor så säll
Och har en säker mur
Mot regn och storm i höstens kväll,
Mot sol och hagelskur.

Då nordan bister i sin syn
Far genom rymden fram,
Jag sitter lugn i skogens bryn
Vid granens jättestam,
Visst bockar hon och böjer sig
För maktens majestät,
Men hviskar lugnande till mig:
"Var inte rädd för det!"

I skogens bryn där står ett slott
Med tusen salar i,
Och alla ha sin prydnad fått
Af Skaparns harmoni.
Och skogsfrun, som där spiran för.
Hon bjuder: "kom hit in
Och lyssna till en vacker kör,
Som sjunger visan min".

När vinterkvällen frisk och ren
Framträder för min syn
Med millioners stjärnors sken
Högt öfver skogens bryn,
Då höjer sig från jordens grus
Och lifvets larm och strid
Min arma själ till Faderns hus
Och finner då sin frid.

En Edens lustgård än vi ha
Vid skogens vackra rand,
Där träden stå så ljufliga
Och ta hvarann i hand,
Där höres bäckens muntra språng
Och forsens vilda brus,
Där njuter man af fåglasång
Och skogens stilla sus.

Ur paradiset - vet jag nog -
Jag flytta skall en gång
Och från min vackra, sköna skog
Vid klockors binge-bång;
Dock nöjd jag med min pilgrimsstaf,
När anden far mot skyn,
Går ner uti min lugna graf
Vid skogens vackra bryn.

 

 

Folkets gunst.

I dag får du ärans guldskimrande kransar,
och folket i glädje och jubel då dansar.
I morgon går visan i helt annan ton:
"Bort, lagerkrönt hjälte, från ärones tron!"

I dag ropa folken sitt "hell, hosianna!"
I morgon de börja sin konung förbanna
och skräna och skria så dödande hest:
"tag uslingen bort, korsfäst, korsfäst!"

Ja, så är parollen bland hurrande hopar,
i dag och i morgon så olikt man ropar.
Den gunsten, som sökes i massans miljö,
försvinner så fort som en nyfallen snö.

Men gunsten, som vinnes med rätt och rättvisa
och sällan den hurrande hopen plär prisa,
den dör icke ens inför dödsklockans ljud,
den följer med anden mot höjden till Gud.

 

 

Svea, vår moder.
När världskriget ringdes in.

Glöm ej moder Svea, son af norden,
Om ock onda dagar stunda må!
Nu gå krigets åskor öfver jorden,
Modern Svea ser med lugn därpå.

Hon vill ej i otid draga stålet,
Offra barnens röda hjärteblod,
Hon har ögat fäst på höga målet:
Att mot alla vara mild och god.

Ibland Sveas sköna berg och dalar
Ha vi fått vårt hem af Henne, där
Bäckens brus och sommarvinden talar
Om den frid, som utom striden är.

Tidigt lärde Du oss vägen vandra,
Som mot ljusets helga rymder bär,
Älska Dig samt älska ock hvarandra,
Framför allt att hålla Herren kär.

Sköna äro Sveas berg och hällar
Uti morgonrodnans purpurflor,
Härlig sången uti vårens kvällar
Från orkestern, som i skogen bor.

Öfver oss står Sveas ljusa himmel,
Prydd med stjärnor uti tusen tal,
Upp till dem vi ifrån jordens hvimmet
Få oss svinga till de sällas sal.

Då en gång ock aftonklockan ljuder,
Och vi nått vårt mål i lifvets id,
Svea modersfamnen vänligt bjuder
Trötta barnen och en evig frid.

Sådan moder, som åt barnen gifvit
Allt livad härligast i världen är,
Hon bör få det kära, dyra lifvet,
Om i farans stund Hon det begär.

Son af Svea, svik ej Modern kära,
Visa att du äger dådkraft än,
Gå att stolt din blågul fana bära,
Såsom fädren fordom burit den!

 

 

I lifvets eftermiddag.

Till barndomens lekar och ungdomens vår
Min tanke än flyger så gärna,
Då lefver jag om dessa fridfulla år
På nytt med min bortgångna tärna.
I minnenas solljusa örternas gård
Blir ålderdomsdagen ej tung eller hård
I jordlifvets disiga dalar.

Där ännu i ringen på blommande äng
Jag deltar i leken och sången
Och förer min lilja i yrande sväng
I dansen kring midsommarstången,
Och ännu jag trycks af en silkeslen hand,
Som vid sitt hjärta mitt eget ock band
I jordlifvets disiga dalar.

Och högt öfver dunklet i dimmornas land
På drömmande, vaggljufva vingar
Jag flyger, befriad från jordlifvets band,
Dit sången mer silfverren klingar.
Där skön som en saga är lefnådens dröm,
Men ilar så snabbt som den snabbaste ström
I jordlifvets disiga dalar.

Dock längtar jag ut till mitt evighetsland
Och hvila i fridsälla hamnen,
O, låt mig beträda den vårfagra strand,
Som finnes i Frälsare-famnen
Och se mina kära, som funnit den frid,
De kämpade för under lefnadens strid
I jordlifvets disiga dalar.

En gång i det okända aningens land,
Dit sorgen ej når eller nöden,
Där knytas nog åter för evigt de band,
Som brusto här nere i döden.
Då lifvet, som flytt som en brusande ström,
Jag minnes blott svagt som en sorgelig dröm
Från jordlifvets disiga dalar.

 

Gengångaren.

Djupt inne i skogen, något öfver en mil från den egentligen bebyggda socknen, ligger ett torpställe, som ännu i dag bär namnet Annerberget i Indals-Lidens socken. Där bodde för många år sedan en fattig torpare, som hette Sven Håkan med sin hustru Karolina. De hade tre barn, en gosse och två flickor, och af dessa tycktes gubben Håkan mest hålla af gossen.
I släp, slit och fattigdom framlefde det stackars torparfolket sitt ensliga lif å skogstorpet; gubben Håkan visade sig ofta besynnerlig och grubblande, och enigheten makarne emellan var icke alltid den bästa. Hustrun däremot omtalas såsom en lugn, städad och allvarsam kvinna.
En vacker dag insjuknade gubben Håkan helt hastigt och dog, och här börjar nu hans gengångarehistoria, hvilken af ännu lefvande personer och fullt trovärdiga sådana - de nämligen som voro närvarande och växlade ord med den döde - hålles i friskt minne och i detalj omtalas med en viss respekt.
Redan en afton i skymningen, medan gubben Håkan ännu stod lik i hemmet, utropade gossen Karl, där han vid spiseln stod och värmde sig: "Ne men se, pappa står där utanför fönstret och vill in!"
Efter jordfästningen fortfor gubben Håkan att esomoftast uppenbara sig för sin maka och till och med medels nyp i armarne misshandla henne, under det han nästan ständigt gnolade på psalmversen: "Gud lär mig dock besinna Hur snart mitt lif förgår" o. s. v.
Men skogsbon är icke buskablyg, den bleknar icke ens då han står ansikte mot ansikte ined döden, och därföre klagade hustrun icke så mycket öfver rädslan för den hädangångna, som öfver de obehag hon jämnt och samt vid hans besök var utsatt för.
En höstdag hade hustrun begifvit sig ut i skogen i sällskap med tvenne karlar för att taga löfkärfvar. Hustrun sade sig beständigt se sin aflidne man; karlarna sågo honom icke, men väl hurusom hennes löfkärf var dansade om i luften likasom förda af en hvirfvelvind, oaktadt det var stilla och lugnt. Slutligen tog en af karlarne mod till sig och frågade den osynlige anden huru han hade det efter som han ej fick ro i grafven.
"Jag har det nog så bra, att jag ej vill byta med någon af eder", svarades, "men jag har några af de dödas ben förvarade i ett stenrös strax nedanför logen på Annerberget och dessa måste ni söka reda på och förskaffa till kyrkogården, ty annars får jag ingen ro där".
"Ja, men stenröset är stort", invände mannen, "och torde det nog ha sina svårigheter att få rätt på de angifna benen där".
"Det hjälper inte, förr måste ni plocka sten från sten, men jag måste ha rätt på dem, dessutom vill jag ovillkorligt tala med Kalle, sonen min, nästa torsdagskväll; bed honom möta mig på landsvägen strax väster om kyrkan klockan 10 på kvällen, ty får jag icke då tala med honom, kommer han att få en vådlig död innan han fyller 18 år", ljöd den hemska rösten från den osynlige anden.
Efter mötet med den döde i löfskogen anställdes ett grundligt sökande i angifna stenrös och efter mycket letande hittades omsider en s. k. näfverryfva med något jord uti och i den nedbäddade några benknotor, som tydligen visade sig hafva tillhört en människohand. Dessa reliker transporterades omedelbart därefter till kyrkogården och sedan visade gengångaren sig aldrig mera för hustrun.
På den af den döde utsatta dagen strax före klockan 10 begaf sig gossen Kalle till utsatt ställe, i sällskap med ortens mest oförskräckte. Bäst som de promenerade på vägen bleknade gossen och utropade: "Pappa, nog skall ni få ligga i fred för mig!" och så svimmade han och måste af sin följeslagare bäras in till närmaste gård. Gossen var då omkring 10 år.
Med undran följde man händelsernas gång med allt större uppmärksamhet, ju mera gossen närmade sig sina aderton år. Faktiskt var, att gengångaren icke hade fått tala med sin gosse sagde dag och skulle gossen i följd däraf icke uppnå angifna ålder. Gossen växte upp och artade sig väl och tog tjänst hos en bonde i Indals-Lidens socken och skulle innan kort fylla sina aderton år, då en hemsk underrättelse spreds genom bygderna. Kalles husbonde hade under ett anfall af vansinne med en yxa huggit af ryggen på sin dräng, och så var gåtan löst.
Den som nedskrifvit denna berättelse minnes mycket väl sedan barndomen, hurusom folket omtalade att Håkan förespått sin sons våldsamma död före aderton år. Äfvenså lefver i friskt minne underrättelsen om den hemska händelsen, då bonden i vedboden högg ihjäl sin dräng samt bondens in-forslande till hospitalet i Härnösand.

 

 

Spökeriet på Bingsta.
Folksägen från Medelpad.

Lars och Ola voro enda arfvingarna till Bingsta fjortonmåliga hemman, sedan gamle väläre-vördige och rika nämndemannen Lars Persa stigit ned i de tysta hvilokamrarna, dit hans dygdädla hustru, Lucia, förut gått. Någon realisering af egendomen var ju inte behöflig, då inga skulder funnos, coh tolf kor och två hästar kunde godt delas på tu man hand och hemmanet med; detta hade ju fader Lars i lifstiden framhållit mer än en gång för de två sönerna.
Den yngre sonen Lars hade varit gift några år vid faderns timade dödsfall och hade en liten dotter, som fått ärfva farmoderns namn. Ola däremot var ogift, och honom tillkom det nu att ensam hålla en piga på gården för jämnspelningens skull ifråga om gårdens skötsel; drängalönen skulle de båda bröderna repartisera om, och sålunda fortgick det i de gamla hjulspåren på Bingsta.
Åren gingo, och Ola hade kommit en god bit på andra sidan fyrtiotalet då Lars en dag, då han träffade sin bror i stallet, sade till honom: - Jag tycker som så, att då du nu ändå kanske inte kommer att gifta dig och sätta eget bo, kunde du öfverlämna din hemmansdel åt mig emot bröd i död-dagom, ty du vet ju, att om ingenting annat mellankommer, så ska' ju jag eller de mina til .sist ha din tillhörighet i vårt gemensamma hem.
Ola såg upp med en viss förvåning och svarade:
- Jaså, min gubbe lilla, du vill således, att jag ska' bli ett undantagshjon vid det här laget; men efter som vi nu kommit oss in på det ämnet, så vill jag i all förtrolighet säga dig, att Lisa på Löta är en redbar jänta och att vi framdeles här komma att gifta oss, hvadan en delning enligt fars önskan när som helst kan komma ifråga.
Lars häpnade vid detta förtroliga meddelande, smällde igen stalldörren efter sig och gick sin väg, i det han vredgad utbrast:
- Detta kommer aldrig i lif vet att ske, så länge jag lefver!
Två veckor senare stod Ola lik i lillbyggnings- salen på andra sidan gården. Ola hade dött helt hastigt af, som det sades, ett svårt slaganfall; och här börjar nu historien om spökeriet på Bingsta.
* *
- Mamma, mamma, kom och titta, nu kommej fajbo Ola tillbaka ifrån Gud! Men han har baja en fot att gå på, och däjföj faller han omkull mäett: säg, mamma, få de baja ha en fot att gå på hos Gud? Titta, titta, nu faller han igen! Jag ska' springa och hjälpa honom opp!
Dessa ord undföllo gårdens lilla femåriga Lucia, då hon aftonen före begrafningsdagen stod vid ett af fönstren och tittade ut åt lillstugan, där farbror Ola stod lik. Den lilla skyndade som ett yrväder på dörren, och då denna öppnades, kom något inrusande i rummet, något som liknade en häftig hvirfvelvind och sopade ned från väggar och bord allt som fanns därinne, hvilket sammanfördes i en röra på golfvet.
- Gud nåde och hjälpe oss! skrek gårdsfrun och segnade likblek ned på en kullvräkt stol. Lars, som på sin kammare hört det förfärliga oväsendet, kom genast in, stängde dörren och lugnade de vett-skrämda med, att det ju bara var en "sträng vär-vorfvel", som rusade in, då Lucia sprang ut. Omedelbart därpå kom den lilla flickan in och berättade, att "fajboj säger, att han ska' bli stygg mot mamma, som gaf honom vällingen, och pappa, som tog afen foten, men mot oss ska' han vaja lika snäll, som innan han gick till Gud."
- Hvad pratar du för dumheter, jänta? utbrast lAicias far och föste henne in i kammaren, där hon fick sig en grundlig omruskning, så att hon började gråta.
Begrafningsdagen kom, och den högtidliga akten försiggick efter ortens bruk och sed. Tårar fälldes vid grafven af de närmaste anhöriga, och prästens trösteord voro i dag mycket rogifvande; endast den bortgångnes svägerska syntes otröstlig.
Ungefär en månad efter begrafningen gick allt sin gilla gång på gården, men så en vacker dag kom pigan, gårdens gamla trotjänarinna, springande från "häbbret" och yttrade andtruten:
- Bästa husbondfolk, kom och se en sådan förödelse! Lars och hans hustru skyndade ut och funno hela vinterns brödförråd - på större bondgårdar bakades på den tiden hufvudsakligen blott höst och vår - krossadt och söndersmuladt samt nedvräkt från hyllor och hänginrättningar. Förstörelseverket var så grundligt utfördt, att det icke fanns, såsom pigan uttryckte sig, "en enda brödbit så stor som en half strömming".
Efter detta följde slag i slag besvärande oordningar i stallet och ladugården. Hvarken kor eller hästar fingo stå ordentligt i sina bindslen. På morgnarna kunde man esomoftast finna hästar, kor, får, höns och grisar i frihet sammanförda inne i kostallet, oaktadt säkra låsanordningar funnits öfver allt. Icke ens gårdens klädrum och skafferi und-gingo förödelsen, endast pigans och barnens tillhörigheter fingo vara i fred.
Slutligen fann man sig föranlåten att för någon tid flytta till närmaste granne och därunder skyndsamt hänvända sig till någon pålitlig "visman", som mäktade ställa allt till rätta igen. Vid flyttningen nedlades i en stor korg gårdens förråd av glas, porslin, stenkärl och därmed likställda ömtåliga saker för vidare transportering till den nya bostaden, men just som korgen skulle bäras ut, rycktes pressjärnet af en osynlig hand ned från sin krok och dansade i väg ut genom det ena fönstret och in genom det andra för att med en väldig skräll hamna i den ömtåliga korgens innehåll, hvilket helt naturligt krossades i tusen bitar.
Långt uppe i Jämtlands obygder bodde vid tiden för vår berättelse en man, "Källåsgubben" kallad - stället, där han bodde, heter ännu i dag "Källåsen" - som var vida beryktad för sin förtrogenhet med det öfvernaturliga. Gubben satt en dag hemma i sin lilla stuga, då en långväga resande trädde in och höfviskt hälsade. Källåsgubben slog genast upp sin språklåda och berättade för resenären om alla hans upplefvelser och äfventyr under resan, hvilka i alla detaljer voro med sanningen öfver- ensstämmande. Han talade äfven om att främlingen i hemmet oroades af en nära släktings oroliga ande, i som ej kunde finna frid förrän han återfått sin rättmätiga tillhörighet. Inför denna visdom bleknade egaren till Bingsta - främlingen var just Lars - och bad med darrande röst om hjälp och befrielse från det onda. Källåsgubben gaf en del förhållningsregler, men sade sig icke tro värst mycket på någon bättring, förrän han själf besökt Bingsta, och så fick Lars anträda den långa återresan.
En god tid efter Källåsbesöket kom emellertid allt tillrätta igen på Bingsta, och gårdsfolket vågade t. o. m. flytta tillbaka till den öfvergifna gården. Men detta lugn skulle icke fortfara alltid. En vacker morgon väcktes husets invånare af att går- den skakade på sina grundvalar och att alla fönster- rutor intrycktas som af ett häftigt stormväder. Oredan och villervallan blef värre än tillförne. Källåsgubben efterskickades, och då han omsider anlände, förordnade han, att gårdsbrunnen skulle igenfyllas med sten och jord samt jämnas med marken. Detta var visserligen en hård dom, ty brunnen var djup och den enda, som kunde åt Bingsta-byns tvänne grannar lämna godt och till- räckligt vatten, men så måste ske, ty gubben för- klarade, att utan denna åtgärd stod ej frid att få.
- Ännu i dag ligger brunnen i fråga igenfylld, och man har en viss respekt för densamma, oaktadt man vet, att brunnen är den bästa.
Källåsgubben ställde i alla fall allt till rätta igen på den förfärliga spökgården, men därför fick han också dyrt plikta. Vid hemresan ombads han att titta in på en gård, som låg en half mil ofvan Bingsta, och bota en "förgjordhet" i ladugården. Gubben tvekade i början och sade sig icke ha tid därtill, men ägaren till gården var "efterhängsen", och Källåsgubben gjorde en afstickare dit. Som ur en dvala tycktes gubben vakna helt plötsligt vid inmundigandet af hvarjehanda välfägnad å gården och yttrade helt kort: "Nu kaan je iint staan läänger här, je mååst utom laanmärn (länsgränsen) före meenatt, eljst går je ååt på de häär!" Källåsgubben kastade sig i släden och bad körsvennen köra för guds skull allt hvad tygen höllo, hvilket ock skedde. Men en knapp half fjärdingsväg från jämtländska gränsen uppgaf gubben med ett fasansfullt skri andan i släden på landsvägen. Då jag för någon tid sedan kom att befara samma väg, sade min skjutsbonde, strax innan vi nådde länsgränsen: - Det var här som Källåsgubben dog. Händelsen har således bevarats i folksägnen i nu snart hundra år, såsom ock spökhistorien på Bingsta.

 

 

Hösten.

Det är höst på jorde ringen, nattsvart mörker
hindrar ingen, nordens hårda, kalla stormar genom
lifvets löfverk gormar.

Men - så är naturens lagar - vår skall komma,
ljusa dagar, mörkrets tusen härar alla inför solens
strålglans falla.

Odets gud tar väl om ratten än en gång i stjärnlös
natten och vår farkost varligt styrer mellan skär
och släckta fyrer.

Höst det är på jorderingen, dödens prägel bära
tingen, dödens, mörkrets tunga dimma väller fram
i höstens timma.

 

 

Slutorden.
Till jordbrukets riddersmän.

Uti dessa vargatider Bonde, ser du
livad det lider? Hör du, ligan i sitt lopp
Sjunger, du skall offras opp!

Ofver bondens lugna läger Askans
mörka moln sig hopa, Tusen röster
redan ropa: "Gif oss vackert, livad du
äger!"

Son af jorden, Sveas bonde,
Brödrakedjan brustit sönder, Laga den
med landets bönder, Annars kommer
självan - onde.

 

 


Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2008 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20080815