Jakob Strandman - kyrkoherde i Ljustorp 1670-1684.

Av Gunnar Berglund,
20130626

I Hammarbergs bok 'Ljustorps Pastorats Kyrkliga Historia' är beskrivningen av Strandman kortfattad. Strandman tjänade i flera år på 1660-talet som adjunkt till Kyrkoherden Nils Stigzelius i Ljustorp. Han var även gift med hans dotter Margareta Stigzelius.
Trots att Hammarberg anger hans tillträdesår som 1670 kan det vara så att han i praktiken tillträder sitt ämbete som kyrkoherde redan år 1668 eftersom han då omnämns i Ljustorps häradsrätts dombok som kyrkoherde i Ljustorp (1668 HT sid 136a).
Det finns åtskilliga referenser till Jakob Strandman i häradsrättens dombok.

Jakob Strandman som moralens väktare.

På hösttinget år 1668 (sid 136a) anklagar kyrkoherden 4 syskon , Tohl Olsson, Sven Olsson, Sara Olsdotter och Karin Olsdotter, för slagsmål och okristligt leverne. Strandman får medhåll av 'gode män' i rätten för sina påståenden. De anklagade syskonen blir dömda att sitta i sockenfängelset på bröd och vatten eftersom de saknar pengar att betala böter med. De två systrarna blir dessutom dömda att skiljas från sina bröder och gå i tjänst.
Sexuellt umgänge mellan ogifta personer kallades 'lönskaläger' och var ett brott på kyrkoherden Strandmans tid. Kyrkoherden blev då inkallad för att hålla förhör med de inblandade parterna, möjligen för att lättare få parterna att berätta vad som hänt än vid ett offentligt förhör i rättssalen. Vid vårtinget år 1669 (sid 159b) framgår att kyrkoherden Strandman förhört ogifta målaren Lars Eriksson ifrån Laxsjön som anklagas för att ha gjort ogifta Karin Eriksdotter i Mellberg med barn. Lars Eriksson som tidigare (hösttinget 1668 sid 136b) erkänt sig vara far till barnet nekar senare men döms nu skyldig, möjligen för att han inte infunnit sig till rättegången.

Vid ett extra ordinarie ting år 1691 behandlas ett erkännande på dödsbädden av gifta mannen Isak Larsson ifrån Ava. Han har erkänt att han i Härnösand för 15 år sedan haft sexuellt umgänge med Jon Sakrissons hustru Anna Olofsdotter ifrån Holmö. Sexuellt umgänge mellan två gifta personer kallas 'dubbelt hor' och är under denna tid belagt med dödsstraff och det är därför som detta mål kommer upp i ett extra ordinarie ting. Kyrkoherden Strandman är, som oftast då det gäller sexuella brott, inblandad vid erkännandet. Jon Sakrissons hustru Anna Olofsdotter nekar till anklagelserna och, som vanligt vid sexuella rättsfall, så är vittnesläget svagt. Därför friar rätten, trots den döende mannens erkännande. Ärendet remitteras dock, som vanligt vid grova brott, till hovrätten för slutligt avgörande.
Möjligen är detta rättsfall det något makabra slutet på någon slags personlig vendetta emellan den döende Isak Larsson och Jon Sakrisson vars hustru också är anklagad. Det visar sig i rättsprotokollen från Ljustorps häradsrätt att år 1687 så vittnar Jon Sakrisson i ett rättsfall om äganderätten till en sjöbod i Tynderösundet som Isak Larsson förlorar. År 1689 vid hösttinget så hänvisar man till Isak Larssons utsaga om värdet av ett förkläde emot vilket Jon Sakrisson uppger ett sju gånger högre värde.

Jakob Strandman som bankir.

Innan brukspatronerna i slutet av 1600-talet etablerade sig som 'lokala bankirer' så tjänade kyrkan, tillsammans med de mest besuttna bönderna, som de mest anlitade långivarna.
Vid hösttinget år 1673 är kyrkoherden Strandman på Ljustorps kyrkas vägnar en av flera fordringsägare på Olof Staffanssons hemman i Risgränden som ska säljas till sjökaptenen Johan Karlsson. Köparen döms att lösa ut alla fordringsägare inklusive kyrkoherden Strandman.
På 1675 års höstting (sid 312a) ansöker och beviljas Kyrkoherden Strandman utmätning av alla de fordringar han har på sina innevånare i pastoratet. Det gäller såväl pantsatta fordringar 'av åtskilliga sorter' samt de fordringar som inte är pantsatta. Om skulderna inte är betalda före Tomasdags (21 december) så ska indrivningen ske. Tyvärr framgår inte skuldernas belopp eller vilka som är skyldiga.
På 1675 års höstting (sid 312a) framkommer också att kyrkoherden Strandman har en fordran på 22 daler kopparmynt på det hemman i Fuske som Erik Andersson säljer till sin svåger Lars Andersson i Edsta. Lars Andersson döms att betala skulden till kyrkoherden.
Fordringsägarna på boet efter avlidne Erik Ingemarsson i Berge på Tynderö är många och skulderna är större än tillgångarna. Kyrkoherden Jacob Strandman är en av fordringsägarna för en skuld på 14 daler kopparmynt som beroende på de begränsade tillgångarna i dödsboet endast ger honom 7 daler 24 öre tillbaka. Detta avhandlas vid vårtinget år 1683 (sid 78a).
I samma anda som ekonom agerar pastor Strandman 'mäklare' vid en försäljning av 10½ mål jord i Frötuna (hösttinget år 1673 (sid 192)).

Jakob Strandman som tiondets väktare.

Tiondet var en uråldrig skatt som gav kyrkan rätt till 1/10 av all produktion i socknarna. I och med Gustav Wasas reformation på 1500 talet så tvingades kyrkan att lämna 2/3 av sitt tionde vidare till staten och därmed minskades underlaget för kyrkans makt väsentligt till förmån för statsmakten. Kyrkoherden i varje pastorat var ansvarig för insamlingen av tiondet och betalning och redovisning av de 2/3 som skulle gå vidare till staten.
Per Jonsson boende i Fröland i Timrå socken i Sköns pastorat äger och brukar 4 mål jord i Söråker och tar sin skörd därifrån till sitt hemman i Fröland. Detta upprör kyrkoherden Strandman som då inte får något tionde från denna skörd och dessutom är skyldig att betala tiondeskatt till kronan. Per Jonsson döms att sälja jorden till det hemman i Söråker som tidigare innehaft jorden så att kyrkoherden kan få sitt tionde. Detta avhandlas på hösttinget år 1673 (sid 191).

Vid vårtinget år 1682 (sid 283b) fordrar pastor Strandman 20 daler kopparmynt av hemman i Berge i Tynderö för restskatt av tionden.

Vid vårtinget år 1684 (sid 95b-96a) anklagar pastor Strandman en lång rad av sina 'åhörare' i Ljustorp såväl som Hässjö och Tynderö socknar för att undanhålla tionde. Det gäller framför allt fångst och jakt av räv, varg, älg, utter, orre, tjäder och järpe. De personer som anklagas är namngivna och de villebråd de antas ha undanhållit är i vissa fall angivna till både mängd och art. En del av de anklagade erkänner och betalar medan andra nekar. Pastor Strandman kräver att de som nekar måste gå ed på sitt nekande, vilket rätten inte kan godta då det inte är angivet i vilken mängd och vad de har undanhållit.
I samma rättsfall tvistar pastor Strandman med sockenskrivaren Anders Larsson i Fuske som stödjer sig på det nya uppbördsplacatet för prästerna som säger att tionde för fåglar inte behöver ges. Strandman anklagar då Anders Larsson för att 'vara en uppstudsare för hela landet', något som Anders Larsson begär till protokollet och enligt honom inte går att bevisa. Stämningen emellan sockenskrivaren och hans kyrkoherde är minst sagt spänd.

Jakob Strandman som fiskare.

Vid 1668 års höstting (sid 137b) klagar kyrkoherden Strandman över att hans laxfiske inte får komma igång förrän vid midsommartiden. Hans hemman som ligger i Slätt innebär att han troligen fiskar med Stavre laxfiskelag som är det första av 5 lag i Ljustorpsån som vart femte år turas om att betala Ljustorpsåns laxfiskeskatt på 5 lispund lax (ca 42 kg) till staten. Exakt hur regelverket för laxfisket i Ljustorpsån ser ut vid den här tiden är oklart, men rättens dom blir att det femte året ska Stavre få fiska medan ån i övrigt ska vara fri från laxfiske upp till Lagfors där det sista laxfiskelaget har sitt fiske.

Vid 1686 års vårting (sid 109b) anklagas den då sedan 2 år tillbaka avlidne pastorn Jacob Strandman för olaga ålfiske på det ålfiske i Storroten och Helgumsån som arrenderas av lantmätaren Kristoffer Stenklyft. Pastor Strandmans son Nils Strandman försvarar sin far med att påstå att det endast förekommit ett enda år och då i syfte att erhålla tiondeskatten. Rätten låter saken bero för Strandmans del, men låter lagsöka de män från Stigsjö socken som byggt ålfällan.

Jakob Strandman inblandad i utredning av trolldom.

Trolldom och häxprocesser har ingående behandlats i historikern Alf Åbergs bok "Häxor" vilken rekommenderas för en mer utförlig bakgrundsinformation till Tingslagets trolldomsprocesser. Några inledande citat från boken:
"De stora häxprocesserna började på 1400-talet i renässansens Italien och pågick sedan under reformationens och den naturvetenskapliga revolutionens tidevarv....
Moderna forskare gör gällande att vad som verkligen hände var en konfrontation mellan lärda och folkliga föreställningar. Under medeltiden fanns det en folklig tro på övernaturliga krafter kombinerad med en fruktan för en skadegörelse av magisk kraft, som utövades av häxorna.
Staten kunde inte längre tolerera de privata och mänskliga aktiviteterna hos dessa flygande häxor eller trollkonor med sällsamma krafter som framstod som ett hot mot det patriarkala samhället.
År 1608 bestämde Karl IX att man skulle följa bibeln vid sidan av Sveriges landslag för en del svårare brott av sedlig -religiös natur. Till dem hörde trolldom. I fortsättningen avkunnades dödsdomar för sådana brott nästan regelbundet efter Mose lag, där det i Andra Mosebokse 22 kapitlet heter: "En trollkona skall du icke låta leva"." (Slut citat från Åbergs bok).
Ytterligare en pådrivande faktor för trolldomsprocesserna som tas upp i Åbergs bok är att det är fastlagt att under de värsta åren av trolldomsprocesser i Västernorrland, d.v.s. 1673-1675, så rådde även stor missväxt och hungersnöd. Det är känt, även från vår egen tid, att i tider av ekonomisk misär så frodas extrema åsikter och intolerans.
Dödsdomar skulle godkännas av Svea hovrätt men arbetsbelastningen blev på 1670-talet så stor så att en trolldomskommission tillsattes som fick resa runt och döma i trolldomsärenden. Man började i Bohuslän och fortsatte i angränsande landskap med mängder av verkställda dödsdomar och hårda kroppsstraff. Kommissionens nitiska arbete drev på en mass-suggesion. Kommissionen fick förnyas och fler kommissioner arbetade parallellt tidvis. I Hälsingland ingick också häradshövdingen Erik Theet ( se not 1) från Medelpad. Juristerna i den kommissionen talade för att gå varsamt fram men prästerna drev på för hårdare straff. I Ångermanland kom kommissionen så nära Ljustorps tingslag som Härnösand och där dömdes 40 personer till döden. Ännu värre beställt var det i Torsåker i Ångermanland där inte mindre än 71 personer dömdes till döden av häradsrätten och avrättades år 1675.
Not 1. Erik Theet bodde på Orsilgården i Timrådalen och var en av grundarna till Lögdö bruk.

Trolldom var alltså ett allvarligt brott i samma division som mord, högförräderi, hor och tidelag, d.v.s. i värsta fall belagt med dödsstraff.
Det finns 2 rättsfall i Ljustorps Häradsrätts dombok som handlar om trolldom där kyrkoherden i Ljustorp, Jacob Strandman är inblandad.
Det första påbörjas vid hösttinget år 1673 (sid 185-190) och fortsätter vid vårtinget år 1674 (sid 239a-239b) och avslutas först på vårtinget år 1675 (sid 265a).
Det andra rättsfallet avhandlas på vårtinget år 1775 (sid 265a-265b).

1. Sjukdomsframkallande trolldom i Krånge.
Vid hösttinget år 1673 anklagar pastor Jacob Strandman Jon Jonssons hustru (Abluna) och dottern Kerstin Jonsdotter för att ha 'förgjort' en dräng som heter Mickel Johansson som kommer från Bye.
Att ha 'förgjort' någon betyder i detta sammanhang att ha utövat någon form av trolldom för att framkalla sjukdom.
Mickel Johansson, som är offret för trolldomen, säger sig ha fått både svår sjukdom och ett liderligt begär efter Jon och Ablunas dotter Kerstin Jonsdotter efter det att han fått en dryck av Sara Jonsdotter ifrån Öje. Sara är alltså ett viktigt vittne i målet, men hon är inte närvarande vid tinget och vittnen påstår att Sara sagt att Abluna uppmanat henne att be Caplanen Unonius i Stigsjö skriva en attest att hon (Sara) skulle vara tokig.
Ett annat vittne, hustru Anna i Torsboda som också pratat med Sara, berättar hur förtvivlad Sara var för det rykte hon fått att ha gjort Mickel Johansson sjuk med sin dryck.
Ytterligare ett vittne, pigan Kerstin Andersdotter ifrån Hässjö som umgåtts med Kerstin Andersdotter, säger att Kerstin beklagat sig över att ha gjort Mickel sjuk med sina drycker men att det kanske var någon i hennes föräldrars hus som var ansvarig. Kerstins far, Jon Jonsson, tycks inte gilla Kerstin Andersdotters vittnesmål och kallar henne i rättssalen för en mörderska, vilket pastor Strandman genast korrigerar till att hon endast har avtjänat straff för lägersmål i Ångermanland. Jon Jonsson tilldelas omgående ett bötesstraff för sitt ogrundade tillmäle i rätten.
Kerstin Jonsdotters mor Abluna tillfrågas vad hon tycker om att hennes dotter ser henne som ansvarig för att detta? Abluna svarar att hon bara gick efter Sara på Mickel Johanssons begäran, men Mickel protesterar och hävdar att han inte begärt detta utan att det skett på Ablunas eget initiativ.
Rättens utslag i målet blir att modern Abluna har graverande indicier emot sig och uppmanas att vid nästa ting enligt högmålsbalken befria sig från misstankarna med tolvmannaed, vilket innebär att hon måste samla 12 oberoende bönder till tinget som alla går i god för att hon är oskyldig. Behandlingen av dottern Kerstin och maken Jon uppskjuts till nästa ting (vårtinget påföljande år) då vittnet Sara ska avge sitt vittnesmål.
Man kan tycka att det finns en del märkliga omständigheter i detta rättsfall: Varför döms Abluna innan vittnet Sara har hörts? Varför förhörs inte Abluna mer än vad som är fallet, trots att hon enligt rättens utslag tycks vara huvudanklagad? Är inte omständigheterna emot dottern Kerstin mer graverande? Vad är fadern Jon Jonsson anklagad för? Varför är inte Sara anklagad trots att hon givit Mickel den dryck som förmodas ha framkallat sjukdom och kärlekskrankhet hos honom?
Vid vårttinget år 1674 infinner sig Sara Jonsdotter . Hon vittnar att Abluna ville se det krus som Sara skulle gå till Mickel med dryck i. Abluna misstänks därför att ha tillsatt något i kruset som gjort Mickel sjuk.
Förutom Sara så vittnar flera personer att då de kommit i tvist med personer ur Jon Jonssons hus så har de blivit sjuka.
Häradsrättens utslag blir att de anklagade 'påläggas att sig lagligen purgera och befrya', vilket förmodligen betyder att de alla, som vid föregående ting avkrävs tolvmannaed.
Vid vårtinget 1675 avslutas behandlingen av fallet av Carl Bidenius som är kaplan i Tynderö socken.
Han vittnar att Ablunas dotter Kerstin har erkänt för honom att Abluna ' hafwer mädh 3 hår af Satan tagne förgiort Mickel Johansson i Byie' och att hon dessutom behandlat hans broder Nils och hans barn på liknande sätt samt att en hel hop barn i socknen också anklagar henne. Kerstin tar emellertid nu i rätten tillbaka sina anklagelser emot sin mor.
Rättens utslag i målet blir att remittera det till kungliga kommissionen, vilket torde vara den trolldomskommission som skapades på 1670-talet för att avlasta Svea hovrätt den stora mängd trolldomsdomar och anklagelser som då strömmade in.

2. Gästgivaren i Fjäl med sitt hus på besök i Blåkulla.
Vid vårtinget år 1675 (sid 265a-265b) tas följande anklagelse upp:
' Gästgifwaren Augustin Isaksson i Fiähl klagar sigs efter
Erich Ingemarssons i Jällwyk berättelse för kyrkioherden Hlr
Jakop Strandman wara angifwen at han war Kong i blåkulla
och hela hans huus wore dhär, hwar af han är stängd ifrån
Herrans högwördiga nattward, begärandes Erich Ingemarsson sådant
måtte bewysa. '
Erik Ingemarssons 'bevis' baseras på utsagor från andra personer i flera led.
Per Olofssons hustru i Torsboda är den första sagespersonen i ledet som först nekar att ha påstått något, men efter uppmaning från rätten berättar att hon hört Märit i Krånge (som tydligen inte är närvarande) säga att Augustin är kung i helvetet.
Eftersom pastor Strandman är borta så uppskjuts ärendet till ett senare ting då han ska vara närvarande.
Ärtendet tycks dock inte komma upp vid något senare ting.

3. Sammanfattning av trolldom i Ljustorp.
Förmodligen var folk i alla socknar påverkade av den farsot av trollerihysteri som infekterade Sverige under 1670-talet. Så också, som vi har sett, i Ljustorps socken även om man här, kyrkoherden Strandman till trots och kanske tack vare häradshövdingen Erik Theet, hade en mer 'modern' inställning till bevisföring i tinget än i en del andra socknar där dödsstraff utdelades på löpande band.
Vid tinget den 6 Maj 1675 var, som vi såg, prosten Strandman inte närvarande. Var han kanske på väg till Torsåker i Ångermanland för ett studiebesök? Där avrättades den 1 juni samma år 71 personer dömda bl.a. för samröre med djävulen i Blåkulla.
Vi kan också notera att det förekommit en hel del skrönor i Ljustorp på senare tid om Bredsjöfinnarnas kunskaper i trolldom. Den främste av dem, Bredsjö-Ante eller Anders Danielsson som han hette, förekommer vid 3 tillfällen i Ljustorps Häradsrätts protokoll. En gång i livet (1663) då han uteblivit vid upprop i Tinget och 2 gånger efter sin död (1702 och 1720). Inget av dessa 3 rättsfall handlar om trolldom. Inte heller vid något annat tillfälle i domboken är någon innevånare i Ljustorps socken anklagad för någon form av trolldom. Förutom prosten Strandman är dock vid ett tillfälle Erik Ingemarsson i Jällvik anklagande part i ett trolldomsmål, vilket kan tyckas vara nog så graverande.

Jakob Strandman försvarar sin dotters heder.

På vårtinget 1678 (sid 674b-675b) anklagar kyrkoherden Strandman 'en god del av sina åhörare' för att sprida illvilliga rykten om att hans dotter, jungfru Karin Strandman 22 år gammal, ska ha varit havande och dessutom aborterat fostret med hjälp av kvicksilver. I synnerhet anklagar han Kristian Olofssons hustru Karin Eriksdotter i Edsåker för att vara roten till ryktesspridningen. Hon anklagas för att ha försökt få information om Karin Strandmans tillstånd ifrån de pigor som arbetade på prästgården och sedan gjort antydningar att hon skulle vara havande. Hon anklagar nu i sin tur en av prästgårdspigorna, Karin i Öppom, eftersom hon inte ville dementera ryktet att kyrkoherdens dotter hade legat i säng med prästens dräng Jonas Persson.
Det påstådda 'sängelaget' utreds vidare genom att drängen Nils Mickelsson vittnar att han sett kyrkoherdens dotter och drängen Jonas ligga i samma säng några gånger, 'men aldrig märkt dem någon gärning haft mädh hwar andra, ey heller at dhe ensamma legat i något sängs tillhopa'.
Ytterligare ett vittne, Såller Anna i Jällvik, förhörs misstänkt för att ha spridit ryktet om att kyrkoherdens dotter har letat efter kvicksilvrer som ska ha använts vid fosterfördrivningen. Hon nekar och pekar ut Erik Ingemarssons dotter Kerstin Eriksdotter i Jällvik för att ha sagt att ' kyrkioherdens dotter gifwit henne lusta oppå sin fadherss Balsambössa'.

Rättens utslag blir att hustru Karin Eriksdotter i Edsåker döms till böter 40 silvermynt för skvaller medan Karin i Öppom, Såller-Anna , Nils Mickelsson samt Kerstin Eriksdotter för sitt obetänkta skvaller kommer undan med några timmars sittande i stocken (Stockstraff var en slags 'skamvrå' bestående av en anordning, stocken, i vilken den dömde sattes fast och där fick utså allmänhetens spott och spe. Stockstraffet avskaffades i Sverige 1864).

Jakob Strandman som hemmansägare.

På vårtinget år 1671 (sid 349b) begär kyrkoherde Strandman 6- eller 12-mannasyn emot Björkom. Det innebär att det är gränsen mellan prästbordet (Rogsta) och Björkoms by ska fastställas av en grupp bestående av 6 betrodda män i socknen eller en mer opartisk syn bestående av 12 betrodda män från några olika socknar.
Han begär även en 6-mannasyn mellan Slätt, Stavre och Åsäng eftersom han har ett hemman i Slätt.
Utfallet av dessa gränsbesiktningar framgår inte av några protokoll i Häradsrätten.
På vårtinget 1673 (sid 1x) begär pastor Jacob tredje uppbud på ett kvarnställe i Skäljomsån som han köpt av Erik Olofsson i Öppom och Olof Olofsson i Frötuna.
På hösttinget år 1675 (sid 316a) meddelas kyrkoherden Strandman tingsbevis på flera års missväxt på hemmanet i Slätt. Förmodligen går ett sådant bevis att använda för att lindra fogdens skattekrav på hemmanet.
På hösttinget år 1676 (sid 510b) görs en förlikning mellan pastor Strandman och Olof Persson i Stigsjö socken att Stigsjöborna inte ska köpa eller hugga skog på Ljustorps marker.
På hösttinget år 1677 (sid 391a) lyckas Strandman få 'Höglandsman' (=Höglands by) fälld till böter och skadestånd för åverkan på hans skog.
På hösttinget år 1678 (sid 738b) lyckas Strandman få tingsrätten att enligt lag ålägga Höglands by att sätta upp hagar emot hans ägor.
På hösttinget år 1678 (sid 738b-739a) är Strandman inblandad i en tvist angående en pantsatt kofinka som han blir dömd att betala skadestånd för att ha kört sönder.
På vårtinget år 1679 (sid 28a) meddelas beslut av häradsrätten att hägn mellan Holmö by och prästbordets ägor i Tynderö ska hållas efter skatten. Eftersom Holmö by tillsammans skattar för 32 mål medan Prästbordet endast skattar för 8 mål så ska Holmö stå för 4 delar och Prästbordet endast för 1 del av hägnen. Jakob Strandman är som pastoratets ledare part i målet.
På vårtinget år 1682 (sid 283b) köper Strandman en sjöbod av Jon Sakrisson i Holmö för 28 daler kopparmynt.
På vårtinget år 1682 (sid 284a) beklagar sig pastor Strandman över att han är ensam i socknen att ha en stohäst och att den blir orolig av böndernas hästar och kräver därför att de också ska ha stohästar. Men bönderna vill inte ha stohästar eftersom de inte är fullt arbetsföra under dräktigheten. Rättens beslut blir att pastorn får 'gilla läget' eller själv skaffa sig en häst av annat kön.

Jakob Strandmans änka.

Efter pastor Strandmans frånfälle år 1684 förekommer hans änka, Catharina Stigzelius, i ett antal rättsfall.
På vårtinget 1686 (sid 111a) begär änkan efter pastor Strandman hjälp och understöd för båtsmansskatten för sitt hemman i Slätt. Allmogens representanter i rätten menar att det skulle innebära orättvisor i socknen eftersom även de med mindre hemman än pastorskan måste betala båtmansskatten. Tingsrätten beviljar därför inte någon hjälp till pastorskan.
På hösttinget 1686 (sid 227b) beklagar sig Olof Nilsson i Högland över att Olof Olofsson i Frötuna och Olof Eriksson i Öppom har sålt hans kvarnfall till pastor Strandman som även fått lagfart på köpet. Eftersom Olof Nilsson inte har klandrat köpet i laga tid (d.v.s. i och med det tredje uppbudet 1673) så dömer häradsrätten att han inte har någon rätt till kvarnfallet i fråga. De rekommenderar honom att söka sig ett annat kvarnfall i ån eller komma överens med änkan efter pastor Strandman om nyttjande av hennes kvarnfall.
På hösttinget 1687 (sid 713b) framkommer att pastor Strandmans änka ansökt hos Kungl. Majt. om skattefrihet för sitt hemman i Slätt eftersom husen är så förfallna att hon tvingats bygga nya hus och att ängarna är övervuxna av skog och åkern vanbrukad. Vid nästa ting avhandlas utförligt på 5 sidor i domboken hur hemmanet i Slätt utvecklats från 1590 och framåt. Här framkommer bl.a. att Jacob Strandman svärfar prosten Nils Stigzelius år 1654 bytt till sig 14½ mål av Slätt hemmanet emot 13½ mål jord i Lövberg och sedan år 1657 köpt ytterligare 2½ mål jord och hus och då också fått lagfart på hela Slätt hemmanet. År 1673 får mågen och efterträdaren som kyrkoherde i Ljustorp, Jacob Strandman, lagfart på hemmanet. Här framkommer även att orsaken till Slätt hemmanets förfall är att prosten Strandman har varit sjuklig och blind och tvingats lägga all sin kraft på att hålla Prästbordets ägor omkring Ljustorps kyrka i skick eftersom hans svärfar låtit det förfalla. Ärendet remitteras av häradsrätten att 'Högwälborne Hr Gouverneurens Nådgunstige omdöme Underkastas'. Vid nästa ting (hösttinget 1688 sid 1168a-1168b) uttalar sig häradsrätten att Slätt hemmanet kan behöva 12-15 års skattefrihet för att återigen komma i skattbart skick.

Jakob Strandman den yngre.

Efter pastor Jakob Strandmans död förekommer även en Jakob Strandman levande i Ljustorps Häradsrätt under första delen av 1700-talet. Det är hans sonson, född 1694 av föräldrar Margareta Hellberg och Jakob Strandmans son Nils Strandman. De rättsfall Jakob Strandman d.y. är inblandad i gäller hemmanet i Slätt.
På vårtinget 1732 (sid 249b) avhandlas en försäljning av Slätt hemmanet till bruksbokhållaren Erik Löfling där Jakob Strandman d.y. är en av säljarna i egenskap av arvtagare till hemmanet.
På hösttinget 1735 (sid 175b) avhandlas skogsskillnad mellan Slätt och Stavre. Bokhållaren Löfling står här som ägare av Slätt hemmanet men Jakob Strandman d.y. deltar med sin underskrift av avhandlingen.
På hösttinget 1738 (sid 69b-70a) begär bruksbokhållaren Erik Löfling första uppbud på hemmanet i Slätt. Affären är komplicerad eftersom det finns många arvtagare till hemmanet och Jakob Strandman d.y. är en av dem.
På vårtinget 1740 (sid 2a) görs ytterligare en överenskommelse mellan bruksbokhållaren Erik Löfling och Jakob Strandman d.y. om Slätt hemmanet.
På hösttinget 1749 (sid 119b) är Jakob Strandman d.y. tillsammans med sin svåger bruksbokhållaren Erik Löfling som företrädare för Slätt inblandad i en rågångstvist emot Stavre by.

Läs fler utvalda rättsfall.