 |
|
SUNDSVALL
1897. SUNDSVALLS TIDNINGS AKTIEBOLAG.
|
|
Förord
Källan, Iwarifrån jag hämtat detta lilla arbete, är uteslutande äldre
personers berättelser i samma anda och, stil, som far och farfar omtalat
dem för sina efterkommande. Något omhyflad är visserligen en och annan
sägen, men grunddragen äro så noggrant följda som möjligt.
Dessutom har jag härtill bifogat ett litet tillägg, som jag hoppas skall
bli intressant för den ärade läsaren och läsarinnan.
"Näfvertorp" i mars 1897.
Författaren
|
|
Historien
Om
Bredsjöfinnarna
och
deras trolleri jemte några små
skildringar ur folklifvet
af
Lundius.
|
|
Inledning.
Historien om "Bredsjö-finnarna" är genom
traditionen allestädes känd på Medelpads landsbyggd och äfven på icke
så få ställen utom densamma. Hvad som i förstone bidragit till, att
dessa personer blifvit så allmänt omtalade och deras saga så gerna hörd,
är tvifvelsutan detta, att deras samtida ansågo dem för att vara oöfverträfTliga
i trolldomskonsten och det finnes ännu i dag icke så få, som obetingadt
dela, samma åsigt.
Finnarnas ankomst.
Det fans en tid, då våra grannar öster om Bottenhafvet oroades af krig,
plundringar och ödeläggelser. På dessa mensklig-hetens förbannelser
tröttnade icke blott de som; lågo i fält, utan äfven de hemmavarande
ansågo sig nödsakade att lämna detta så mycket besjungna "tusen sjöars
land" och på okända områden gå okända öden till mötes för att en gång
bli kvitt dessa besvärliga ströftrupper, hvilka den ena gången före
och den andra gången efter ödelade och tillintetgjorde finnarnas hem
och egendom. Icke så få vore de, som af denna anledning utvandrade och
de flästa styrde kosan isledes öfver Bottniska viken till Norrland,
der de bosatte sig inne i urskogarna, hälst vid någon fiskrik insjö,
och lifnärde sig af jakt och fiske. Vi vilja nu i det efterföljande
särskildt fästa oss vid några finnfamiljers ankomst till Bredsjön i
Ljustorps socken, deras nybygge derstädes samt en del af deras så mycket
omtalade trolldomsbragder.
Majestätiska furor, i hvars kronor vindarnas tusenåriga fanfarer spelat
allt ifrån tidernas morgon, bekransade den lilla insjöns stränder, och
skogens sagolika tystnad hade hittills endast någon gång då och då af
brutits af vilddjurens tjut och åskans dunder, som ekat emellan bergen.
Knappt hade något mänskligt öga blickat ut öfver den undangömda sjöns
än stelfrusna, än lugna och spegelblanka och än af vinden krusade bölja,
då helt plötsligt några uttröttade och på allt utblottade finnfamiljer
störde skogens evigt enahanda genom kullf ällandet af några träd, bakom
hvilka skydd söktes, icke blott mot vindar och oväder, utan fast mer mot
en mordisk och roflysten människoande, som drifvit de medtagna från hem
och älskad torfva, på hvilken de hoppats i frid få gå samma obemärkta
väg som f ädren gått och till sist hvila ut i samma ljufva sköte som dessa.
De voro visserligen fjärran från krigets fasor här, men kampen för tillvaron
följde dem allestädes hvarhälst de än slogo sig ned. Det såg mörkt ut
ifrån början att bo för sig själf inne i vilda skogen, der ingen säd växte
och inga husdjur gåfvo dem mjölk, men då godt humör och friska viljor
icke fattas, måste allt gå till sist. Männen sysselsatte sig med jakt
och detta deras företag var icke så litet lönande, hälst som skogen hvimlade
af matnyttigt vildt och skjutvapen med tillbehör ej fattades. 8å fort
bäckarne och den lilla insjön blifvit isfria fingo kvinnorna fullt upp
att göra med mete och på så sätt förskaffades ett nödtorftigt uppehälle,
tills omsider en höst kom och en, om icke alldeles ofrusen, svedje-rågskörd
stod färdig för att afmäjas och den efterlängtade brödkakan, fast till
hälften uppblandad med bark, var att förvänta.
På så sätt togo de sig fram det ena året före och det andra efter, kojan
utbyttes mot en liten timrad stuga, svedjorna inhägnades och lämnade foder
åt getter för vintren, åkrar uppbrötos och korn såddes, ehuru icke sällan
frosten omintetgjorde en vacker förhoppning. Då nu säd började växa, så
att bröd deraf kunde erhållas - kanske något säkrare än i det gamla Finland
- blefvo finnarna glada och beslöto att uppkalla sitt nybygge efter brödet
och fingo så ordet Brödsjön, hvilket längre fram förändrades till Bredsjön,
såsom den stora byn ännu i dag heter,
Enligt sägen voro de till Bredsjön inflyttade egentligen tvänne familjer;
den ene mannen hette Anders och den andre Hans. Så länge brödbekymret
hufvudsakligen besvärade dem, omtalas inga oenigheter män-nerna emellan,
men så fort de någorlunda kommit sig på grön kvist, blefvo de oense, emedan
både Anders och Hans ville vara herrar i huset. Hans skilj de sig godvilligt
från Anders och drog med sin familj längre upp åt skogen, der han påträffade
en stor och fiskrik sjö, Skälsjön, vid hvilken Hans slog sig ned. Det
gamla goda förhållandet emellan de fordne vännerna, Bredsjö-Ante och Skäla-Hans,
som de sedermera kallades, vore nu förbi och de sökte på allt upptänkligt
sätt skada hvarandra genom trolldom, ty bägge voro mäkta styfva i den
konsten.
|
|
Första drabbningen.
Det var en vacker sommardag; Bredsjö-Ante gick som vanligt
ut för att gräfva i sin åker, men tog emot vanligheten sin bössa med sig
under armen och då hustrun tillfrågade honom om orsaken dertill, svarade
han helt kort: "Jag väntar främmande i dag" - ty Ante visste mycket väl
på förhand, hvad som komma skulle. Allt gick godt och väl till fram emot
aftonen och intet "främmande" syntes till; men helt plötsligt förnams
då inifrån skogen ett väldigt rytande, som kommit hvarje annan människa,
utom Bredsjö-Ante, att darra till lif och lem, men denne utbytte helt
lugnt sin spade mot det laddade flintlåsgeväret, och då Skäla-Han's utskickade
"främmande" kom Ante in på lifvet small ett skott, som sträckte nalle
till marken död och badande i sitt blod. (Stället, der denne björn enligt
sägen föll, kallas ännu i dag "Björnlägdan".)
Men Skäla-Hans var ingalunda belåten med sitt, som han genom trolldom
erfor, misslyckade försök, hvårföre han återigen "ställde björnen" på
sin granne, men lagade tillika så, att ingen kula kunde bita på nalle
den gången. Bredsjö-Ante var den gången ute i skogen, då han sammanträffade
med sitt "främmande" och hade äfven sin bössa med, ty han visste nogsamt,
hvad som komma skulle; men som det small kom kulan studsande tillbaka
och surrade tätt förbi örat på Bredsjö-Ante och så fick han med ens klart
för sig huru det var fatt. Till all lycka hade Ante sin yxa med sig och
emedan Skäla-Hans glömt att skydda björnen mot stålet, föll han efter
en väldig strid med klyfvet hufvud till Bredsjö-Antes fötter.
Men Skäla-Hans var ännu icke belåten, utan skickade i väg nalle n:o tre
och sade: "Bite hvarken bly eller stål på dig!" Bredsjö-Ante, som lätteligen
förnam detta, gjorde sig en kula af silfver, hvilken han satte midt i
hjärtat på den utsände besten och så var saken klarerad äfven för den
gången.
Sedan Bredsjö-Ante på så sätt fått tre vackra slakt, kunde han icke uraktlåta
att skicka vännen Hans en "smakabit" af det myckna köttet och uttrycka
sin tacksamhet för den myckna välfägnaden. Men Hans blef rasande och sade:
"Skam och inte jag må skicka sådana godbitar in i halsen på. Bredsjö-Ante";
och ifrån den dagen koranio häller inte några björnar, utskickade af Skäla-Hans.
|
|
Andra drabbningen och försoningen.
Det förflöt nu en lång tid och intet ondt kom ivägen hvarken för den
ene eller den andre. "Våren kom och drifvan smalt af tegen" och Bredsjö-Ante
sådde sina åkrar, men då kornet och rågen började visa sina späda plantor
ofvan jord, märktes sjufaldt flere uppstickande tistelbroddar. Bredsjö-Ante
förstod genast, att Skäla-Hans varit framme och han svor vid alla sina
trollformler, att detta skulle Hans nog få dyrt ångra, Hans log i stillhet
öfver sitt lyckade knep; men Ante var ingalunda den som ej höll ord.
En morgon, då Hans vaknade, var hans stuga så full af ormar, att golfvet
omöjligen kunde skönjas. Han kröp ut genom den stora fällgluggen, men
ute mötte honom samma syn. Hans försökte alla sina trolldomskonster för
att befria sig från de objudna gästerna, men ingenting hjälpte, hvårföre
han till sist fann sig föranlåten att uppsöka sin granne och underhandla
om försoning. Hans rusade iväg ned till sjön, der han hoppades finna sin
eka fri från stygglingarne, för att i den ro öfver sjön och sedan gående
fortsätta fram till Bredsjö-Ante; men ekan var äfven full af ormar, hvarf
öre Hans måste kasta sig i vattnet och simma öfver sjön, dervid en mängd
bestar gjorde honom sällskap ett godt stycke. "Jaså, du har fått främmande,
Hans", mumlade Bredsjö-Ante, då han såg vännen Hans komma luffandes och
nogsamt visste om förhållandet. "Ja, och jag tycker som så, att vi två
gerna kunna bli vänner igen", svarade Hans. Der-på ingick visserligen
Bredsjö-Ante, men endast på det vilkor, att Hans skulle befria Antes åkrar
från den bedröfliga tistelväxten och skulle samtidigt ormarne äfven försvinna.
Så skedde ock; tistlarne skickades iväg nedåt de uppodlade trakterna vid
den nuvarande kyrkan, der de växa och frodas rikligen ännu i dag och ormarne
fingo sin tillflyktsort till de s. k. Skälabergen, der de i ovanlig myckenhet
ännu förekomma.
Och från den dagen blefvo Bredsjö-Ante och Skäla-Hans åter vänner och
deras barn gifte sig med hvarandra och flera armar tillkommo, som hjälpte
de gamla med sina nyodlingar.
|
|
En tjuf.
Det var sena hösten och Bredsjö-Ante hade i sin "riga" - så kallades
kornladan - tröskat slut på den skörd han fått det året. Säden var ränsad
och upplagd i ena hörnet af "rigan", men något annat lås än Antes oöfverträffliga
trolldomskonst fanns icke för den samma och detta var ju skydd nog.
Vid denna tid uppkom äfven ett och annat nybygge på skogarne i Indal,
som gränsa intill Bredsjöns område. En af dessa nybyggare hade varit Bredsjö-Ante
behjälplig vid tröskningen och visste derföre om de rara och skyddslösa
kornhögarna, hvar-före nybyggaren en natt tog sig det orådet före, att
hälsa på dem, i akt och mening att för lätt pris tillegna sig, om ej mera,
så åtminstone hvad han förmådde att bära. Allt gick bra och tjufven försåg
sig med en ganska tung börda, hvilken han lyfte på sina skuldror; men
det var för besynnerligt, han kunde omöjligen komma längre än till rigans
tröskel och der blef han stående med bördan* på sin rygg till ljusa dagen
inträdt.
När Bredsjö-Ante ätit sin frukost och godat sig ett godt stycke fram på
morgonen, gick han ned till rigan och fann mycket riktigt tjufven stående
der. "Jag visste nog", sade Ante, "att du var här och ville hem. men jag
tyckte som så, att du gerna kunde stå och hvila en stund och vakta min
säd, och nu må du resa och tillbaka bör du ej komma före nästa år." Och
tjufven kom grensle öfver en granruska, som Bredsjö-Ante hade med sig
till rigan, och så bar det iväg i svindlande fart öfver berg och sjö,
ris och moras, och sitt hem såg han icke förrän den derpå följande hösten
och historien omförmäler icke, att den tjufven visade sig någon mera gång
i Bredsjö-Antes "riga".
|
|
Bredsjö-Ante på bröllop.
Bredsjö-Ante hade blifvit god vän med en bonde i Lagfors. Denne hade
en dotter, som skulle till och gifta sig, och Bredsjö-Ante blef äfven
bjuden på bröllop.
Vid samma tid lefde en gammal lappkvinna, "Lapp-Elsa" kallad, som brukade
gå omkring i gardarne och tigga sitt lifs-upphälle. Hon var en fruktad
trollkvinna och ingen vågade sig att neka- henne något eller på annat
sätt göra henne emot. Bröllopsdagen kom och Bredsjö-Ante infann sig mycket
riktigt. Medan brudparet och en del af gästerna voro hos prästen, infann
sig "Lapp-Elsa" hos kockemor i kockestugan och bad om några bitar; men
kockemor hade brådt och uppmärksammade icke Elsa som sig borde. Häröfver
blef hon mäkta förgrymmad och sade till kockemor: "Du ska' nog få hålla
på med kokningen i dag, så du blir nöjd", och följden blef, att kockemor,
huru hon än eldade under grytan, omöjligen kunde få denne att koka. Brudparet
och gästerna kommo hem och brudematen var lika okokt som då de foro. Kockemor
blef utom sig och blängde ilsket på "Lapp-Elsa, der hon satt och bara
skrattade åt tillställningen.
Något o "påstruken" inträdde Bredsjö-Ante till kockemor och sade: "Jag
ser att här är något på tok, men jag skall snart af hjälpa saken, jag".
Han vände sig till lappgumman och fortfor: "Du heter Lapp-Elsa och jag
är Bredsjö-Ante och nu skola vi pröfva på, hvem som rår på annan, och
nu ska grytan koka och du Elsa ska ut här", dervid han gick till fönstret
och med sin knif gjorde ett litet hål i blybandet, i hvilket rutorna sutto.
Elsa bad gråtande att åtminstone få fara genom skorstenen, men Ante var
fast besluten på, att gumman' skulle ut den vägen han föreskrifvit och
dervid blef det också. Men kockemor tackade Bredsjö-Ante på det varmaste
för den hjälp, hon just i sista ögonblicket erhållit.
|
|
Bränvins-hatten.
I alla tider ha folk älskat den underfulla drycken, som kommer blodet
att sjuda, viljan att lifvas och handlingssättet att urarta sig till löjligheter
i många former och fasoner. Drycken är en njutning, säger man, och hvad
ondt vore väl i den, om så vore? Våra nybyggare, som nog voro mera vana
med försakelse än njutningar, ansågo drycken för en njutning och då de
nog pröfvat på försakelsen, var det inte alls underligt, om de började
längta efter, om icke mera, blott några få ögonblicks njutningar vid den
guddomligt lifgifvande drycken. Att tillaga den kände de väl till, men
huru få nödig redskap dertill? Allt annat kunde visserligen på ett eller
annat sätt anskaffas, men den s. k. hatten måste vara af koppar och föll
sig för dem aldra besvärligast att få, Men vilja är kunna, och Bredsjö-Ante
knogade i väg en vacker dag till Hernösand, der han hos en kopparslagare
gjorde sin beställning.
På den tiden funnos ingalunda så godt om vägar, som i våra dagar, hvarf
öre handt-värkaren tillfrågade Bredsjö-Ante om, huru han tänkte sig kunna
få bränvins-hätten hemforslad den sex mil långa vägen öfver skogar, sjöar,
berg och moras. Bredsjö-Ante tillsade kopparslagaren att, så fort hatten
var färdig, utsätta honom på gården i tre på hvarandra följande torsdagskvällar.
Kopparslagaren gjorde såsom det var be-falldt, men stannade för hvarje
gång invid hatten för att få se huru med honom gå skulle. Första kvällen
förmärktes ett knäppande i hatten, andra kvällen hördes tvänne sådana
och tredje kvällen knäppte det tre gånger och så bar det iväg upp i luften
så högt, att den stora tingesten kom alldeles utom synhåll. Men säkert
är, att innan följande dags sol rann upp, var bränvins-hatten framme hos
Bredsjö-Ante.
|
|
Afslutningen på
Bredsjö-Antes historia samt hans död.
Vi hafva nu här i korthet skildrat det förnämsta ur Bredsjö-Antes historia
och hans trolldomsbragder, såsom folksägnen förvarat dem åt oss. Men de
nu anförda äro icke de enda, som tillskrifvas den underfulla trolldomskarlen;
sägnen har mycket mera att berätta om hans förmåga att stilla blod, stilla
värk, förskaffa sig god tur vid fiske och skjuta träffsäkert vid jakt
etc, men som dylika saker äro af mindre vigt och värde och till och med
alldagliga ännu, hafva vi förbigått dem och skola i det efterföljande
egna vår uppmärksamhet åt några trolldomshändelser efter Bredsjö-Antes
dagar, för att visa, att hans efterkommande ingalunda stodo honom efter.
Då Bredsjö-Ante kommit ett godt stycke in i nittioåren och kände döden
nalkas, kallade han sina söner till sig och undervisade dem i alla sina
trolldomsstycken. Men han förmanade dem strängeligen, att aldrig bruka
sin konst i oträngda mål eller af hat och ilska söka skada någon dermed,
utan endast begagna denna i människans tjänst vigtiga vettskap i högsta
nödfall och tiil sjelfförsvar, då inga andra medel hjälpa, samt framförallt
att icke bortlära konsten åt någon som äldre vore och högst ogerna åt
andra än sina egna barn. Och så dog gamle Bredsjö-Ante och vardt begrafven
i Ljustorps gamla kyrkogård, men anden fortfor en tid bortåt att besöka
det kära Bredsjön och bistå anhöriga med råd och anvisningar i många stycken.
|
|
När fienden kom.
Gamle Bredsjö-Ante gick, som sagt är, ned i det tysta, sedan han gifvit
sina söner goda råd och undervisat dem i den beprisade trolldomskonsten.
Det dröjde icke häller länge förrän dessa blefvo i tillfälle att visa,
det de ingalunda stodo den hädangångne efter i sina stycken.
En fientlig styrka - sannolikt vid Ryssarnes sista härjningar i Sundsvall
- hade inbrutit i landet och smärre trupper ströfva-de omkring äfven på
Medelpads landsbygd och satte skräck i folket allestädes der de drogo
fram. Det var då, som en del af Ljustorps befolkning företogo sig att
bygga ett slags förskansning i Lagfors vid den s. k. Skansbäcken, såsom
den ännu i dag-heter, för att bakom denna skans söka skydd vid försöket
att hindra truppernas vidare framryckande i landet Men gärdet upprefs
och de vakthafvande funno sig föranlåtna att fly inåt skogen och så var
passagen klar ända upp till Bredsjön. En ströftrupp på tio man fortsatte
på sina hästar dit, men hade, innan de kommo in i byn, att passera den
s. k. Lyckebron. Allt gick godt och väl ända fram till bron, men öfver
densamma kunde ingen enda komma. De redo in på bron och gåfvo sina hästar
sporrarne, men i den mån hästarne galopperade, syntes bron röra sig i
motsatt riktning, alldeles som en på tvänne hjul igång varande rem och
öfver till brons andra ända hunno hästarne aldrig.
Ridten fortsattes till dess tvänne hästar stupat, men då insågo ryttarne,
att de råkat ut för ett det befängdaste trolleri, inför hvilket de stodo
maktlösa, och har sedan dess aldrig någon fiendtlig ströftrupp satt sin
fot på Bredsjöbyns område.
|
|
Länsmansbesöket.
Det har funnits en tid, då det var till-låtet för hvarj e inom vårt
land boende bonde att bränna sitt bränvin. Då denna rättighet blef borttagen,
var det ingalunda någon lätt sak att förmå bönderna till laglydnad vis
ā vis detta påbud och många voro de, som i smyg fortsatte sitt brännande.
Äfven Bredsjö-mmarne gjorde sig till lagbrytare härvidlag och länsmannen
i socknen måste omsider, efter en mängd påstötningar begifva sig upp till
dessa finnar för att försöka hålla räfst med dem, ehuru, sanningen att
säga, länsmannen ingalunda var hågad dertill. Vid hans ankomst var just
en af finngubbarne sysselsatt i sitt bränneri, men syntes inte alls genera
sig vid det föga efterlängtade besöket. Gubben slog i och bjöd länsmannen
på några supar, hvilka begärligt inmundigades, ehuru han väl förstod,
att följderna deraf icke skulle bli de bästa. Omsider skulle väl länsmannen
till och lägga beslag på bränneriets mundering, men då han såg sig omkring
i bränneriet fanns der ingenting annat än en den som aldra grannaste ungmö
i vrån, der de förbrutna sakerna förut stått. Länsmannen sträckte sina
armar emot henne, ty han var ungkarl, och ville taga den vackra flickan
om lifvet, men gubben sade varnande: "Rör inte vidna, för ty hon skall
snart stå körkbrud", och i det samma fick länsmannen en föga kärvänlig
knuff, så att han ramlade baklänges ut genom dörren.
Tydligen insåg länsmannen, att här var ingenting vidare att göra, men
kunde icke afhålla sig ifrån att fråga finngubben om, hvarifrån han tog
sitt förträffliga bränvin. Gubben tog länsmannen med sig till en stor
tall som stod i närheten, borrade i denne ett hål och strax började det
finaste bränvin att rinna; länsmannen smakade på detta och fann det oöfverträffligt,
hvarföre han framräckte en medhafd flaska, som han bad gubben fylla på
åt sig, så skulle intet vidare ondt vederfaras gubben. Denne tog flaskan
och fyllde den öfverfull samt lämnade den tillbaka åt länsmannen och sade:
"Detta ska' du nu få för intet och du ska' dessutom få en god och lämplig
skjuts hem", och så bar det iväg med länsmannen upp genom luften och hän
öfver trädens toppar, så det bara hven om öronen, och han såg hvarken
himmel eller jord förrän han kom ned på den s. k. Skälljomsmyran, två
goda mil från Bred sjön.
Men efter den betan kunde länsmannen omöjligen förmås att göra någonting
åt Bred-sjö-finnarne och deras bränvinsbränneri.
|
|
Ett litet kärleksäfventyr.
En at Skäla-Hans* efterlämnade ättlingar hade en mycket vacker flicka,
hvilken fattat tycke för en yngling, som egde hem, gård och grund vid
Bredsjön och härstammade från gamle Bredsjö-Ante, hvilken alltid omtalades
och aktades såsom redlig och ärbar. Ynglingen tycktes i början icke uppmärksamma
den sköna, som sig borde, emedan hans tankar lågo at ett helt annat håll.
Då flickan på allvar erfor, att hon var till-bakasatt, lagade hon i ordning
en kärleksdryck, på hvilken hon vid lämpligt tillfälle bjöd den hennes
hjärta kär hade. Och värk-ningarne uteblefvo icke häller, ty gång efter
annan syntes sedan den sålunda vordne kärlekskranke ynglingen styra sin
giljarefärd uppåt Skälsjön till.
Men flickan hade en broder, som vid en danstillställning förolämpade sin
tilltänkte svåger från Bredsjön och nu upphörde med ens värkningarna at
den underfulla drycken. Bredsjöynglingen gick icke mera till Skälsjön,
utan gitte sig med sin första älskarinna. Häröfver blef "Skäla-Jäntan"
så ledsen, att hon gick ned åt sjön för att dränka sig, t}' hon var "pin
kär" i Bredsjö-ynglingen, men hon varsnade, under det hon gick, en mängd
mogna tistlar och då kom det i hennes håg, att hon skulle lefva och hämnas,
hvarföre alla tankar på döden med ens kastades öfver bord. De mogna tistelknopparna
sönderkramades och det sålunda erhållna fröet samlades i förklädet och
en natt begaf hon sig den närmare en och en half mil långa vägen till
sin otrogne väns åkrar, på hvilka fröet noggranneliga utsåddes.
Men nu var gamle Skäla-Hans borta, som förstod konsten att "göra bort"
det af landtmannen så hatade ogräset, hvarföre fistiarne växa och frodas
ännu i dag äfven inom Bredsjöbyns område
Denna sista händelse har förtjänsten af att vara i detalj fullt öfverensstämmande
med värkliga förhållandet. Författaren af denna lilla broschyr minnes
som barn mycket väl den - åttatioårige gamle hedersgubben, som varit närvarande,
då flickan ifråga på sin sotsäng biktade äfven denna synd och denne gubbe
har åt eftervärlden lämnat historien, sådan den här finnes upptecknad.
|
|
Tillägg
Innan vi nu säga våra ärade läsare farväl, må det tillåtas oss att tillägga
ett par små skildringar nr värkligheten, hämtade ur folklifvet.
|
|
"Stina på kyrkobacken".
Stinas fader hade i lifstiden varit "körk-stöt" - så kallas kyrkovaktmästarne
i allmänhet - hvarför han alltid räknade sig till kyrkans tjenare, och
bott i sockenstugan på kyrkobacken, deraf namnet "Stina på kyrkobacken"
uppkommit.
Stina var tio år, då far gick ned i de tysta kamrarne innanför borgårdsgrinden
och hon sörjde honom mycket. Modern och Stina fėngo kommunens tillåtelse
att bo kvar i sockenstugan, fast far icke längre lefde och var den kristna
församlingen till någon tjenst och nytta.
Men det var icke Stina förunnadt att länge få bo hos sin moder i sockenstugan,
ty samma år som Stina "läste fram sig", flyttade modern ut till sin hädangångne
make på kyrkovallen och Stina stod ensam i världen.
En gammal beskedlig bondgumma, som hade ett rikligt undantag, tyckte det
var synd om den välartade "Stina på kyrkobacken", hvarföre hon tog henne
till sig, som ett stöd för sina återstående dagar.
När Stina hunnit sina tjugu år, var hon en fyllig och grann jänta, efter
hvilken byggdens ungdomar af det manliga könet sprungo ikapp; men hon
tvekade länge innan hon gjorde sitt val och då hon omsider var färdig
dermed, befanns nämndemans Johan vara den lycklige.
Johan var visserligen ingen skönhet, men hans aktier stodo högt hos jäntorna
i trakten, emedan de alla hade klart för sig, att han var ende arfvingen
till Häggnäsets tjugumålsskattiga hemman och ingen af flickorna hade något
emot att en dag få heta "mor på Häggnäset". Äfven Stina började drömma
derom, utan att tänka på den himmelsvida skilnad som förefinnes emellan
en fattig "Stina på kyrkobacken" och en rik nämndemans son Men kärleken
är blind, den ser inga skiljaktigheter och tänker icke på, att lifvet
är rikt på missräkningar och felslagna förhoppningar; den tror, att lifvet
är en rosengård, men glömmer att en del af rosorna dölja taggar, mycket
hvassa taggar, och stackars Stina skulle snart få lära känna detta allt.
Stina tog städsel som piga på Häggnäset och Johan skjutsade henne till
gården en ruskig novemberafton, då höstvindarne tjöto i träden. Just som
de voro på väg genom den långa allén, som leder från landsvägen och upp
till gården, ikullblåste en åldrig, stor hägg och spärrade vägen för ode
unga tu. "Detta bådar intet godt", yttrade Stina,o der hon satt genompiskad
af regnet. "Ah prat, man ska väl inte vara skrockfull af sig häller",
svarades
Vi vilja icke här skildra händelserna på Häggnäset under en tid af närmare
två år, som Stina vistades der; vi skola istället uppsöka den lilla landtliga
kyrkogården, som ligger nära intill Häggnäset, för att öfver-vara en tragedi,
som der spelades.
Det var en vacker septemberafton, solen hade gömt sig bakom bärgen i väster
och månen trädde sakta fram ur de brustna skyarne och utbredde sitt glänsande
silfver-täcke öfver kyrkogården. Mellan de få kors, som der resa sig,
se vi en kvinnogestalt smyga fram; hon styr de ljudlösa stegen upp till
en liten oansenlig kulle och satte sig der och strida tårefloder strömmade
ned för hennes kinder. "Barn, mitt älskade barn", snyftade hon", "hvarför
kunde du icke stanna hos mig? Äfven du skulle öfver-gifva mig; dock, sof
i frid, din mamma skall snart komma till dig". "Det får hon icke", sade
en manlig röst bakom henne", "du måste förlåta mig allt; livar före har
jag ej kunnat få säga ett ord till dig förr, utan att så här behöfva smyga
mig efter dig? Haf förbarmande med mig, du får icke gå bort, du måste
stanna och bli min egen lilla hustru, jag kan icke lefva dig förutan".
"Usling", sade flickan, "låt mig vara i fred bland de döda, stör mig ej
på vårt barns graf!" "Min innerligt älskade barndomsvän", hördes åter
den manliga rösten framstamma, "haf medlidande med mig, jag är väl inte
så brottslig som du tror". "Du", svarade åter flickan, "talar du om förlåtelse,
om medlidande? Ja, lika mycket medlidande, som du hade med mig, då dina
föräldrar körde bort mig, har du att vänta; den obegränsade kärlek, jag
en gång burit till dig, har nu förbytt sig i hat, du har många andra,
som du bragt i samma omständigheter som mig, ibland dessa kan du hädanefter
förljufva dina dagar! Den stund, då jag gaf lifvet åt detta vårt barn,
som sofver härunder, just den stunden kunde du på dansgillet, bland dina
vänner, drifva gäck öfver min vanära; tror du icke, att det finnes en
Gud som hamnar orättvisor? Det kommer stunder, då icke guldet skall förmå
nedtysta dina usla gärningar; samvetet, det omutliga samvetet, skall en
gång ta ut sin rätt, och nu, eländige, gå ifrån mig, detta är mitt sista!"
Alldeles förkrossad och med blicken sänkt mot jorden stod ynglingen inför
den stolta flickan och afhörde tyst hennes föga vänliga och kärleksfulla,
men dock så sanningsfulla tal och en ångrens tår, kanske den första, rullade
ned för hans kind. Han sträckte bedjande sina händer mot henne och hviskade
sakta hennes namn, men hon sköt dem hastigt tillbaka, i det hon sade:
"Tala icke vidare till mig, jag hör dig ej!" Och ynglingen drog sig tillbaka.
Läsaren torde redan på förhand ha gissat sig till, hvilka de personer
voro, som i den sena timmen inne på dödens område skiftade dessa repliker.
Vi vilja nu här af sluta denna lilla skildring med följande tillägg: Några
år efter detta sitt uppträde på kyrkogården gifte "Stina på kyrkobacken"
sig med en ung och välbärgad änkeman och fick sig ett trefligt hem, der
vänskap och hemtrefnad blef den dagliga gästen.
Nämndemans Johan blef gift med socknens rikaste jänta, men öfver detta
giftermål föredraga vi att låta tystnadens slöja falla.
|
|
Pastorsadjunkten.
Han var son till en fattig torpare och hade blifvit begåfvad med ett
godt läs-hufvud. Välvilliga människor satte honom i tillfälle att studera
och ganska ung tog han sin prästexamen och fick plats som pastorsadjunkt
i Losunda församling.
Det hällrägnade som i Noe tid, då han på en gästgifvarekärra kom rullande
upp till Losunda prestgård. I tamburen helsades han välkommen af gamle
prosten Skrikberg, klädd i nattrock och lång pipa. "Du kommer med ett
herrans väder, min bäste adjunkt", yttrade den välmående prelaten till
den genomvåte resenären; "det brukar i allmänhet", fortfor prosten, "icke
betyda något godt, att man tillträder sin tjenst under ett dylikt väder.
Jag minnes mycket väl, då vi flyttade hit, var det alls ingen bit bättre
och följden blef, att vår första grisakulting härstädes blef sjuk. så
att vi måste slakta honom vid halfgammal ålder och veterinären förbjöd
oss att smaka på den rara grisen och vi hade till på köpet kostat på honom
nästan en hel kappe salt, så att förlusten var ganska kännbar. Men du
har ju inga grisakultingar du, som du behöfver frukta olycka på och föröfrigt
är ju allt kanske, då allt kommer omkring, bara fördomar".
Pastorsadjunkten var en allvarlig yngling på några och tjugu år och hade
slagit in på prästbanan icke så mycket för de feta pastoratens skull,
som fast mer derf öre, att religionen var hans lif och lust. Han ex-temporerade
för det masta och hade ordet i sin makt och förstod konsten att till fullo
vinna folkens hjärtan genom sina enkla men på samma gång sakrika föredrag.
Var pastorsadjunkten eftersökt och af-hållen som präst, var han det icke
destomindre som människa och tycktes derf öre inom sällskapslifvet bli
allt mer och mer oumbärlig och det täcka könet blundade icke häller för
adjunktens vänliga och intagande sätt. Men aldrig såg man honom med på
en bjudning, hvarken i prästgården eller på något annat ställe hos ortens
"ståndspersoner", der dans eller en oskyldig toddymed ty åtföljande vira
förekom. Han ansåg dylikt mindre lämpligt för prästaståndet, och första
gången en slik tillställning arangerades i prästgården var adjunkten nog
lycklig att få resa bort i "sockenbud".
Omkring en och en half mil från Lo-sunda prästgård ligger den vackra herregården
Stubbnäs, som egdes och beboddes af grosshandlar Träman med familj.
Fröken Jenny Träman var en älskvärd flicka, som sett sina nitton vårar,
en ståtlig ungmö med ett grannt ansikte. Hon förstod konsten att få ungherrarne
till sina fötter och tigga om kärlek, och stackars adjunkten var nog olycklig
att bli ett offer för Jennys lättsinne. Hon lofvade honom evig trohet,
och han ville gerna, att världen skulle få veta om deras lycka, men då
Jenny satte sig deremot, föredrog äfven han den hemliga förlofningen.
Det var en tid af outsäglig sällhet för vår adjunkt och så ofta han kunde
besökte han Stubbnäs och badade sig i solljuset af sin älskade Jennys
blickar. Hon fortfor också att vara älskvärdheten sjelf samt uppmanade
honom att komma snart åter, för hvarje gång han lemnade henne. Det hade
åter blifvit sommar och fåg-larne sjöngo så vackert i träden. Jennys eldiga
kärlek böljade märkbart afsvalna och adjunkten ansåg sig föranlåten att
betydligt inskränka sina besök på Stubbnäs. Det sved om hjärtat och ett
visst illamående syntes bemäktiga sig den förhoppningsfulle ynglingen
allt mer och mer.
En söndagsmorgon kände adjunkten sig mer än vanligt nedstämd och han kände
tydligt, att i dag skulle fridens och tröstens ord för nådehungrande själar
komma att bli mindre lifgifvande, hvarföre han vid frukostbordet klagade
öfver sin opasslighet och frågade, om icke "farbror" i dag ville predika.
"Jag har ju icke en rad skrifven till en predikan för i dag", invände
"farbror", "och att dra igenom någon gammal sådan har jag icke häller
förberedt mig på; du må derföre sköta om saken så godt du kan". Och så
var det ingen annan råd, än att adjunkten måste predika. - Och han predikade
om guds dom öfver människornas trolöshet, så att stenarna i kyrkväggarna
kunnat röras och mången förstockad syndare borttorkade förstulet en tår;
det var en predikan, hvars like aldrig blifvit hållen i Losunda kyrka.
Efter predikans slut var klockaren tillhands med lysningen för dagen,
men döm om adjunktens förvåning, då han, utan att på förhand veta det
minsta derom, läste: "Ett kristligt äkta förbund af kunnas i denna församling
första gången emellan löjtnant Y. och fröken Jenny Träman på Stubbnäs
." Det svartnade för ögat och papperet höll på att falla ur handen, men
han tog sig ett glas vatten och fortsatte lugnt, utan att det ringaste
förråda den hjärtestöt som träffat honom.
Någon tid efteråt stod det att läsa i ortstidningarna: "Den allmänt aktade
och omtyckte pastorsadjunkten i Losunda har genom sina ansträngande studier
ådragit sig en viss sinnesförvirring".
Många år efteråt syntes ett bättre förhållande inträffa och adjunkten
förlofvade sig ånyo, men denna förlofning upplöstes med hans kort derpå
inträffande död.
|
|
Lifvets växlingar.
Jag var helt ung, då jag uttogs från läroanstalten och skickades uppåt
landet för att uppehålla en ledigvarande tjänstebefattning. Föga tänkte
jag då på lifvets skuggsidor och de missräkningar, som allestädes och
ibland enhvar äro tillfinnandes och än mindre att bli ögonvittne till
några tragedier, som fast mer att samla glada människor omkring mig och
i fulla drag njuta af lifvet. Jag älskade sång och innan kort hade jag
en blandad kör på omkring fyratio yra ungdomar vid min sida.
Det var första maj och vi skulle upp på en liten bergkulle för att vid
den flammande majelden hälsa våren "välkommen till vår bygd igen". Mycket
folk hade samlats omkring den midt inne i socknen belägna bergkullen,
från hvilken vi skulle låta våra sånger förklinga, för att af höra dessa
och stolt stod jag der midt ibland mina sångare, hvilka städse riktade
sina blickar på min stämgaffel, som tjenstgjorde som taktpinne.
Vid ett litet uppehåll framträdde till mig ur folkhopen en ståtlig flicka,
bärande på sin arm ett några år gammalt barn, och yttrade till mig ungefär
följande: "Ursäkt, herr sånganförare, jag har litet otalt med en af edra
sångare och tänkte just nu få säga ett par ord". Innan jag hann svara,
vände .hon mig ryggen och gick bort till en af mina bästa tenorsångare
och fortfor: "Du vet hvem som är fader till detta barn; du har visserligen
svurit dig fri, men inför den allvetande guden och mig är du en menedare;
det oaktadt kommer jag nu. märk väl, för sista gången och anhåller att
du räddar mig från vanäran; jag vill förlåta dig allt, blott du vidgår
ditt faderskap och låter mig få bli din hustru, som du så otaligt många
gånger förut lofvat mig", och tårarne runno strida utför den vackra flickans
kinder. En dödstystnad och en allmän förstämning syntes bemäktiga sig
alla; endast ett och annat utrop: "Tag henne, du är skyldig dertill",
kom ur folkhopen och störde tystnaden. Men ynglingen drog sig tillbaka
och försvann.
8e'n dess har nu många år svunnit hän, ynglingens fader skref på en borgensförbindelse
och gården och hemmet gick åt. På exekutiv auktion inropades gården och
hemmet af den tröstlösa flickan, som vi här ofvan lärt känna, ty hon var
till myndig ålder kommen och egde en liten förmögenhet efter sina aflidne
föräldrar. Hon skaffade sig drängar och pigor och hemmanet sköttes som
vanligt, men hennes fordne älskare och bedragare tilläts icke ens en drängplats
på sitt förra hem, oaktadt enträgna böner sä väl derom, som om att få
bli hennes lilla och snälla gubbe.
På en ångbåtstur, för icke så många år sedan, sammanträffade jag med henne
och ödet fogade det så, att hennes fordne älskare, nu en äkta bustyp,
äfven hade kommit med på resan. Hon såg glad och välmående ut och vi slogo
oss ned på en soffa och sprakade om ett och hvarje. Medan vi sutto der
kom en "slusk" gående förbi oss. "Der är han", hviskade hon till mig och
pekade på "slusken". "Hvilken han?" sporde jag. "Eder förnämste tenorsångare,
vetja", svarades. Hon vinkade honom till sig, gaf honom ett mynt och sade:
"Du är kanske hungrig, gå derföre ned i salongen och köp dig litet mat".
Han tog myntet tacksamt och gick sin väg och jag såg huru som ett par
stora tårar rullade ned för hans magra kinder. Hon märkte också detta
och sade: "Vi hafva nu bytt roller och jag har sanningen att säga ingenting
förlorat derpå".
|
|
Hin onde på besök.
Gubben Jan Larsa i Tynviken egde ett litet hemman, som han skötte på
det sorg-fälligaste och sysselsatte sig dessemellan med strömmingsfiske,
ty hemmanet lag alldeles ut med kusten Han var snål och rädd om sig och
då de andra "strömmings-gubbarne" i staden köpte sig sina två flaskor
bränvin, hörde man Jan Larsa med en den som aldra skrikigaste diskantstämma
tillropa den tjenande anden på "magasinet": "Herr litteratör, jag skall
blott ha en liter, jag!"
Denna sin dyrköpta liter sparades omsorgsfullt tills gubben kommit hem,
ty han visste, att polisen ingalunda tyckte om fyll-aktiga landsbor, utan
satte in sådana i "fyll-boa" eller ock knep sig en "femma" af dem.
En dag i september hade Jan Larsa varit till staden och afyttrat sin strömming
och den sedvanliga bränvinslitern följde honom troget som skuggan till
hemmet. Några goda vänner kommo händelsevis - för att icke säga efter
vanligheten - på besök, ty de visste, att då Jan Larsa kom hem vankades
alltid något af stadens goda, Och de missräknade sig icke denna gången
häller, ty Jan Larsa bjöd fliteliga på "ka-skar", ända till dess benen
började bli något konstiga och rummet innanför köket i hvilket de sutto,
svängde omkring värre än karu-sällen inne i staden.
Tvänne ynglingar i närheten, som voro kända för hvarjehanda lustiga upptåg,
fingo vetskap om gubbarnes glada sinnesstämning och beslöto sig för att
spela de lifvade laxarne ett litet spratt. Dettafgick desto bättre för
sig, som mor i gården och husfolket i öfrigt gerna gingo med på ett hörn
och hade ingalunda något emoVett gladt skämt med backi-dyrkarne.
Ute på ängen betade boskapen i all sköns frid och lugn och anade intet
ondt. Mor gick dit ut och medtog till hemmet en kalf, som påkläddes en
tröja, så att de främre benen kommo i ärmarne; de bakre försågos med röda
byxor, på fötterna fast-knötos lappskor och hufvudet. fick en röd s. k.
toppmössa. Sålunda utstyrd skickades kalfven in på golfvet i hvardagsrummet,
der han snart gaf sig tillkänna genom ett väldigt ramande, som kom huskatten
att rusa mot fönsterrutan, hvilken lyckligtvis höll, hvadan katten såg
sig föranlåten att dra iväg upp genom skorsten. Hela tillställningen åsågs
af de inne i kammaren varande gubbarne, hvilka i chorus utropade: "Herre
jesses, hin håle ä' här och ska ta oss!" Gubbarne började hvar i sin stad
att läsa böner och psalmverser, men den "lede" stultade på som han hade
det inne på köksgolf vet. Till sist föll värden på knä, knäppte ihop sina
händer och läste med ljudelig röst: "Herre signe du och råde och bevare
nu oss väl" etc. Under den högtidliga akten öppnades omsider dörren af
upptågsmakarne och den förmente hin onde begaf sig ut till icke ringa
glädje för supbröderna.
Men hin onde hade ännu icke spelat ut sin roll, ute varsnade han kossorna,
som icke anatje något ondt och det var ju helt naturligt, att kalfven
i all sin prydno ville så fort som möjligt inta sin plats i ledet bland
dessa, hvarföre han skuttade iväg allt hvad tygen höllo bort till sina
kamrater. Men äfven dessa syntes ha fått samma uppfattning, som gubbarne
inne i stugan, vis å vis den utklädde kalfven; de togo visserligen icke
sin tillflykt till bönen, som gubbarne gjorde, men satte svansarne i vädret
och luffade iväg allt hvad de förmådde. Kalfstackaren kunde icke alls
upptäcka någon fara, men dit de andra sprungo, sprang äfven han och följden
blef, att hjorden bokstafligen höll på att störta sig i hafvet.
Jan Larsa och de med honom voro, sågo från sitt fönster huru som hin onde
förföljde kreaturen på ängen och hörde deras ljudliga vrålande. Då började
gubbarne erinra sig, att de läst i bibeln, om den ledes färd in i en svinahjord,
men ingen af dem kunde komma ihåg något tillfälle, då kor ansatts af honom,
och de af slutade detta sitt resonnemang med: "För Gud är ingenting omöjligt".
Och ute skrattade upptågsmakarne och de med dem voro, så att de höllo
på att mista andan, men inne lästes ytterligare böner och de påbörjade
kaskarna gömdes undan för den gången.
|
