Länge och väl ha vi väntat, att de, som inbjudit det täcka könet i den politiska festvåningen, skulle komma med några vackra, högstämda välkomstord åt sitt storfrämmande. Någonting i den vägen har emellertid ännu inte hörts av — att vi, som ej ha ringaste behov av kvinnans inblandning i det politiska livet, skulle ta oss till något sådant, det får hon ursäkta — och varpå denna taktlösa tystnad kan bero, är ju inte så lätt att gissa. Kanske ha de artiga inbjudarna kommit i samma predikament som fader Adam, då han sade: — Kvinnan kan jag då inte ha, och kvinnan kan jag inte heller vara förutan. Summan av kardemumman är nu i alla fall denna, att våra livsledsagarinnor — kanske övervägande flertalet mot sin vilja och med ringa kännedom om sina åligganden - kommenderas ut från lugnet och friden i köket och barnkamrarna, där de framlevat sitt liv i en lycklig okunnighet om den himmelsskriande husofriden i det politiska hemmet för att, deltaga i storstädningens vedermödor därstädes, inför vilka de ivrigaste inbjudarna sannolikt förlorat arbetslusten och kommit på den dumma tanken, att kvinnan skall göra't. Visserligen är hon med sina lena och silkesmjuka händer skapad för storstädning och i övrigt bättre skickad än mannen att stifta frid och endräkt i hemmet, men å andra sidan heter det ock: "Två kvinnor i ett hus, två kattor om en mus, två hundar om ett ben, den sämjan är nog klen". Från och med den dag som i dag är, ha vi alltså hela spinnsidan mitt uppe i den politiska långdansen. Många äro nog de, som åka upp för att avdansa denna på rosor, men kanske skall — såsom vid så många andra vackra hägringar här i livet — missräkningar och felslagna förhoppningar bli faktorer att räkna med; kanske skall ock denna rasande rosendans komma att bli uppslaget till kvinnans avståndstagande från det privata hemmet, då på samma gång den frid, fröjd och förnöjsamhet, som ett sådant skänker, åker ut till sagans område. Det låter ju visserligen vackert, att "ingen är oersättlig här i denna världen" — sannolikt halkade tanken över kvinnan, då den frasen utkom. Det är alltid förenat med risker att handskas med gifter, och den, som ei alldeles gått bort sig i politikens mörka urskogar, kan nogsamt inse, att politiken icke har så ringa syskontycke med våra farligaste gifter. Hängiver man sig åt missbruket av politikens bedrövliga nikotin, förlorar man all arbetslust, all aktning för sig själv och blir förr eller senare ett plågoris för andra medmänniskor, vilka man utan förskyllan eller värdighet anse såsom roten och upphovet till allt ont som hänt, hände? och skall hända och vad som möjligen kan komma att ske. Sjukligheten urartar icke sällan till en galenskap som kallas bolsjevism, då den sjuke börjar drömma om makten, äran och härligheten, icke blott som en kung, kejsare eller påve utan t. o. m. som Gud fader själv. Inför denna fasansfulla epidemi stå läkarna och vetenskapen lika maktlösa som inför spanskan. Endast få enstaka fall ha på kvinnosidan hittills konstaterats, men då av-högst betänklig art — vi tänka särskilt på en Kata. Nu ha emellertid på det yttersta i dessa dagar en del oförståndigt folk börjat lära kvinnan njutningen av det förfärliga politiska giftet, varför också vi inte våga tänka tanken ut vis-a-vis hemtrevnad, välsignelse och fram lida husfrid. Och slutligen, då den kvinnopolitiska hög-målsfrågan för första gången kom upp på dagordningen, voro visserligen vi och många med oss betänkliga inför ett dylikt stridsäpple — det fanns ju redan då mer än nog av sådana — och vi resonnerade som så: ha nu männen hittills i det närmaste lyckats hålla statsskutans stora farkost på rätt bog, så borde det väl i fridens namn även hädanefter lika gott kunna gå för sig. Men så blev det vaktombyte på skutan, och de som togo hand om ratten, vågade inte helt lita på sig själva, helst som de politiska vindarna började vina allt värre i tackel och tåg. Nu, då vankelmodet, misstron till egen kraft och självtilliten i all sin evidens kom i dagen, fanns ingen annan råd än att anropa det svagare könet om hjälp och räddning ur våndan. Kvinnan — sin vana trogen att bispringa hjälp, där sådan är av nöden — tvekade ej ett ögonblick. Dock hade de hjälpbehövande dröjt kanske något för länge innan nödhjälpsropen avgåvos, vadan statsskeppet for mycket illa bland kristidens klippor och skär, som de seglande skröto med att ha på sina fem fingrar. Men vill nu kvinnan hjälpa till med att rädda vad räddas kan ur de rasande elementen, så kan hon vara viss om att inte ska vi göra livet surt för henne; dock bör hon ej lyssna mycket på "storskrävlare", vilka såsom ormahuvuden uppbäras av stjärten!

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091227