Under det att vi nu — så gott som redlöst — driva omkring ute på politikens ändlösa vidder med alla möjliga och omöjliga partipampar i navigationshytten och kristidens tunga dimmor över oss, föres tanken helt ofrivilligt tillhaka till andra tider, då det icke var så; tider, som säkerligen många komma ihåg med vemod och saknad och som kanske aldrig mer skola återkomma. — Att här ingående ändra allt, som samverkat för att föra oss ut på villans stråt, skulle bli ett allt för vidlyftigt kapitel; vi nöja oss därför med att påpeka det väsentligaste: Oförnöjsamheten och maktbegäret. I vår prosaiska tid kan det ju kanske anses föga tilltalande att komma med sagor och göra anspråk på, att vuxna av dem skola hämta lärdom för livet, helst som det mänskliga kultiveringsarbetet nu framskridit så långt, att t. o. m. tioåringarna anse sig ha traskat ut sagoskorna och tilltro sig vara mogna män i staten. Men vi kunna likväl ej neka oss nöjet att än en gång låta sagoljuset sila ut över nuets evigt enahanda, i synnerhet som de sanningar, vi här vilja framhäva, tydligast och lättfattligast framträda i sagosolens hänförande och allt genomträngande ljus. Från de sorgfria barnaåren erinra vi oss mycket väl en liten saga om fiskaren och hans oförnöjsamma hustru, vilken en mycket med-görlig trollfé lät avancera från den ena klarheten till den andra mellan jordkulan vid sjöstranden och påvestolen. Huru därvid tillgick, och hur den lekan lyktades, kunna vi på bra nära håll få vara med om; det gäller blott att nu skruda sig i sagomanteln, beväpna ögat med sagans synglas och ge sig ut på lustvandring ned till den i vårlig grönska prunkande sjöstranden med en stilla lekande vågdans utanför, där fiskarens hustru sitter i sin jordkula och i moll sjunger på sin långa längtan efter en timrad stuga med täppa omkring. Utifrån de glittrande vågorna höres ock en sång, fiskarens: "Mitt nät, min ekstock och min koja är vad av lyckan jag begär. Nöjd drar jag fattigdomens boja, ty emot syndens lätt den är". Under det fiskaren — som han vidare så vackert sjunger om — flyger fram på väglös stig över böljans salar, där döden alltjämt lurar under honom, lyckas han komma i kontakt med trollfén. han beklagar sig över hustruns oresonliga jeremiader och fåfänga önskan om en timrad stuga med täppa omkring, och fén svarar helt frankt härtill: "Gå du vackert hem, saken är redan ordnad". Vid hemkomsten finner mannen mycket riktigt hustrun sittande i en nätt och hemtrevlig stuga med täppa omkring. Men oförnöjsamhetens och fåfängans barn kunde ej längre finna någon trevnad i det nya hemmet. Gång på gång-tvingades den gode och förnöjsamme mannen att uppsöka fén för tillfredsställandet av hustruns alltjämt stigande anspråk, vilka i allt och allo bli uppfyllda intill en viss gräns: likställigheten med Gud fader själv, som i sagan markeras med påvestolen. Då fiskaren kom hem efter att hos fén ha utverkat denna för hustrun, utropar han: "Ack, vad det kläder dig att vara påve! Nu ska vi väl slå oss i lugn och ro och vara nöjda." Hustrun svarar: "Det tål att tänka på; långsamhet gör ledsamhet", och så började hon skria än värre: "Jag har ingen ro, då jag ser solen gå upp och ned, förr än jag kommer i samma besittning av makten, äran och härligheten som den, vilken styr solens gång och leder stjärnornas härar." "Hustru", invänder den stackars mannen, "kungar, kejsare och påvar kan nog fén göra, men ingen lik vår Herre; det här kommer då aldrig att sluta väl!" "Gå till fén", skrek hustrun, "jag vill bli alldeles som vår Herre, och gå genast, annars bannlyser jag dig!" Ocn den stackars mannen måste gå. Där ute på sjön rasar stormen och vågorna gå skyhöga — ett varsel om att fens vredesskålar nu omsider börjat koka över. Fiskaren uppstämmer då därute på de fräsande böljorna sin sång: "Fé, kom till fiskeskär, fiskaren väntar på dig där, ej hans hustru Isebil vill som hennes gubbe vill". Fén dyker genast upp och frågar: "Nåfi, vad vill hon nu?" "Ack", kom svaret, "hon vill bli som vår Herre." — "Gå du vackert hem, hon sitter redan i sin jordkula igen, och där kunna vi ju låta henne sitta!"

Den gamla tiden är mig kär,
Då våld och svek ej ledde våra ödan,
Då trohet, vänskap in i bleka döden
Orygglig var, som klippan är.

Vår nya och moderna tid,
Så full av olust, veklighet och ränker,
Alls ingen sann, varaktig glädj.e skänker,
Blott uppslag till oändlig strid.

Ditt öde läs i sagans ljus.
Du oförnöjsamhetens barn och släkte!
O, att en tordönstämma nu dig väckte
Till sans igen ur villans rus!!

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091219