Mer än annars, då all naturen domnat i vinterns långa natt och ju närmare barnaglädjens högtid nalkas, vaknar hos litet var sagosinnet, "och milda sägner flyga kring, som strimmor i det blå, och vemodsfullt och underbart, och varmt blir hjärtat då". Det ena sagoackordet vackrare än det andra: det var en gång..., jag minns så väl..., i min ungdom och barndom var det så____, anslås då och får en så hänförande och underfull resonans i hjärtedjupet, att nuets evigt enahanda måste vika för barnaårens och ungdomsvårens om enkla så dock heliga minnen. Den, som inte alldeles gått bort sig i nutidens förvillelser, kan ju göra oss sällskap in uti minnenas solljusa örtagård, om vi nu än endast styra stegen upp till ett anständigt bondehem för något mer än ett 50-tal år sedan vid juletid. Här möta oss endast enkla vanor, seder och bruk, och inga storslagna företeelser och ting, som kunna förvåna en värld; men ett idylliskt hem med fridens, förnöjsamhetens och idoghetens gudagloria över sig, är nog värd att uppmärksammas, och minnet av ett sådant bör räddas åt en eftervärld, helst som dylika hem numer — sorgligt nog — börja komma in på sagans område.

Kvällstungt och dödstyst vilar förjulsmörk-ret över bygden, under det att stugornas fönster lysa så inbjudande i kvällen. Där inne i de stora bondköken — familjens allt i alla — som upplysas och mer än nog uppvärmas av en väldig torrfuruvedsbrasa på härden, råder liv och lust. Mor sitter tyst med sin strumpa i skymundan; hon kan sin konst av gammal vana, och de övriga av spinnsidans medlemmar sitta i ring vid sina spinnrockar framför brasan, vilka på sitt språk — svårfattligt som mesopotamiskan — skvallra om deras tankegång, som trakterar dem. Den 40-åriga faster Sabina, som kommit på överblivna kartan, trampar sin spinnrock något långsamt, och denna, sin vana trogen, sjunger i samma tempo ägarinnans sorgesång: "Dä ä förbi, dä ä förbi, hå hå ja ja med att få en vän".
Bredvid fastern sitter den 18-åriga Lisa och trampar ibland med en och ibland med bägge fötterna, men ändå krånglar takten icke så sällan; rocksnöret klatschar betänkligt, och vips, där for rullen utåt golvet för katten i våld — precis som Lisas rena och oskyldiga hjärta, då tanken dansade i väg till den vackre läskamraten "Västasjön". Men missödet är kvickt botat, och rocken sjunger igen: "Ha ja int fått, så få ja väl, ha ja int fått, så få ja väl, skulle ja tro än, en vän."
Taktfast, säker och i raskt tempo svänger 23-åriga Kajsas surrmaskin under hela den långa vinterkvällen och repriser jämt: "Ja ha fått, ja ha fått, så grannt å gott, 'Nygåla-Sven', som trofast vän". I "sopvrån" sitter gårdsdrängen med bjälk-bilan och hackar på talgmassan från höstens slakt, av vilken om några dagar skall stöpas gren- och julljus. Förstulet kastar han esomoftast sina ögon på den granna Kajsa och svär i sitt inre på, att om han får köra för henne till julottan, så skall han nog fråga henne om en sak. — Hade drängastackarn nu bara förstått Mesopotamiskan och spinnrocksspråket, så hade nog hela bryderiet varit överflödigt.
Men vi få inte allt för länge uppehålla oss vid spinnsidan — ehuru vi väl veta att i de flesta hem och vid högmålsfrågors avgörande kom det förlösande ordet just från den sidan — männen och deras okuvliga arbetslust, ordningssinne och ansvarskänsla voro nog i den gamla goda tiden den betydelsefullaste faktorn i ett hems lycka och välmåga. Vi överflytta alltså vår uppmärksamhet på far i gården och hans gode vän och granne, som sitta på var sin sida om en skodisk, med två brinnande talgdankar melan sig, arbetande på de obligatoriska becksömskorna. Gubbarna ha kommit underfund med, att två talgljus — det fanns då ej annat — lysa dubbelt mot ett, och då de saklöst kunde arbeta på var sin tillhörighet och var för sin talgdank, så brukade de "slå på samsen" för att under de långa kvällarna få dryfta jordbrukets frågor och andra ting och i allo försöka fullkomna varandra. Alla möjliga parti-dagblad och kurirer hade ännu intet förgiftat grannsämjan; man sökte och tog råd av likar och anhöriga och undgick därför mången gång att "köra huvudet i väggen" till egen och andras skada och förlust, då i trots av allt, enda och sämsta trösten är och blir: Samma vad ja lider, bara grannen lider med".
Men det var icke blott vid skodisken som familjens och gårdens alla behov klarades; smedjan, slöjdstugan och vävkammaren voro på den tiden riktiga helgedomar — näst kyrkan förstås — och de råvaror, som där bearbetades — utom järn och stål — sprang man aldrig till handelsboden efter på den tiden. Både botten- och ovanläder fick man från ladugården, ävenså fullt upp med kött för gårdens behov samt ull till det oförfalskade hemvadmalet; till vävnader i övrigt lämnade gärdens linåker mer än nog. Kaffe, socker och finare gryner — korngryn och malt framställde man själv — och vetemjöl kände man föga behov av. De fattiga hjälptes med givmild hand, och de mest urståndsatta fingo "gå på socknen", d. v. s. rättigheter till mat och husrum vissa dygn hos socknens bönder året om. Åren gingo, och människorna voro glada och nöjda med sin lott och trodde fullt och fast på, "att arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjälper oss att emotstå onda begärelser, bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgång".

Några få ord om julfirandet i det hem, vi nu gjort bekantskap med, kan ju ha sin betydelse. Det så ansvarsfulla julstöket är med julaftonskymningens inbrott till ända, och husets medlemmar samlas i skumrasket vid middagsbordet, som bjuder på avsmakandet av julens alla goda håvor. Sedan middagen är undanstökad snyggar man upp sig, så att allas anleten skina i kapp med "storhyllans" all ny-skurade koppar, tenn, bleck och mässing. Julljusen tändas både i köket och kammaren, som nu ordentligt eldas upp för det väntade julfrämmandet, någon morbror och moster, farbror och faster med barn och blomma. Då det börjar lida mot sextiden nalkas mycket riktigt bjällerklang mot gården. — "Hocken äre", frågar litet var, utom mor och Kajsa, som se litet smått skälmaktiga ut. Drängen, sin vana trogen, stegar ut för att ta hand om hästen, men kommer slokörad strax in och viskar till faster Sabina: "dä ä Nygåla-bjällran". "Jassa", replikerar hon halvhögt, "då ha vi nog kronbrud här i gården till missommar".
Julkvällen fortgår under familjens avsjungande av julpsalmen och fars stämningsfulla uppläsande av något kapitel ur den heliga legenden om Jesu födelse, som i vördnad åhö-res. Mor har under tiden ordnat med sitt "rör, rör på vispkvist", då ett fnissande bemäktigar sig de unga, och Lisa utbrister: "Mamma ä soti om näsan!"
Och efter julkvällens sedvanliga ceremonier, som avslutats med fars och mors knäfall vid sängen under bön, stundar i arla morgonen därpå den för de unga så åtrådda julottefär-den, därvid sympati gossar och flickor emellan på ett mera värdigt, anständigt och okonstlat sätt kommer till synes, än genom det mindre hederliga nattlöperiet. Huru det gick för drängastackarn och hans frieri till den vackra Kajsa, har läsaren sannolikt redan förstått; men han tröstade sig ändå med att få köra för Lisa, en förhoppning som även slog slint, emedan hon vid färdens början, och då skjutsarna intogo sina bestämda platser i otte-tåcet, kvickt hoppade upp i "Västasjö-Lasses" släde och gav "Västasjö-pigan" antydan om att åka hos drängen.
Under hemvägen från ottan kunde de unga inte avhålla sig från tanken på den så efterlängtade tredjedagsbalen. — "Du kommer väl med på balen?" frågade Lasse. — "Ja, om jag får för mamma", genmälte Lisa. — Ännu hade inte ungdomarna förirrat sig utom föräldra-viljans råmärken — "men", tillade hon blygsamt, "om d u kommer och frågar, får jag nog gå"; ord som på samma gång inneburo: Friar du till mig, så har du både mitt och mammas samtycke.

Men dessa få minnen från längst förflutna dar böra ock orda något om ekonomi och hushållsanda från denna tid. Drängalönerna för året varierade mellan 50 och 75 riksdaler och fulla kläder — en vadmalskostym och en lättare för sommaren, "tu par skor" och "tu par strumpor" samt något linneväv. Piglönema gällde 20 å 30 riksdaler och fulla kläder, motsvarande drängens. Korntunnan betalades med 4 å 5 riksdaler och potatistunnan l'/2 å 2 riksdaler, och då smörskålpundet (ej fullt halvkilot) kom upp i 12-skillingen ansågs tiden vara inne att utöka kreatursbesättningen. Ett mansdagsverke räknade icke ens med riksda-lern och en fullgod kvinnas hälvten mot mannens; getapojkar och med dem jämförliga tjänade för födan enbart. Och ändå skriade ingen enda vid entrén i denna världen om, att stat och kommun skulle stå till hands med mat och dryck, kläder, hus och hem, boskap och bohag, gods och penningar, from maka, fromma barn, fromt tjänstefolk, god och trogen överhet etc. Man sökte i allo hjälpa sig själv, och då stod alltid vår Herre till hands med resten; och det är just från denna minnesvärda tid, som den fris av torp, vilken nu så vackert kantar våra bondebygder, räkna sin egentliga tillkomst. Som sagt, åren gingo, och människorna voro nöjda, glada och belåtna med sin lott. Men var fann du väl en lycka och förnöjsamhet som är beständig? Andra tider kommo och med dem missnöjets draksådd och en bottenlös njutningslystnad; stormfågeln släpptes lös över världen, från pol till pol, från öster til! väster, och den snillrika människoanden synes alldeles komma till korta med hans infångande.

Här ovan ha vi nu, så naturligt som möjligt, sökt åskådliggöra hemlivet i en svunnen tid, ett hem- och samliv, som långt ifrån satte samhällen och stat i gungning. Men hur annorlunda blev det icke, då ett överdrivet föreningsväsen kom med sin vräkningsdom över detta oskattbara goda och lirkade åt sig ungdomarna ur hemmets sköte, förande dem ut till nöjenas tempelgårdar, där dansen och kaffepimplandet, spriten, kortspelet och slagsmålen höra till dagordningen.

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091219