 |
För att
få ut virke till kusten användes flottning i så stor utsträckning som möjligt.
Dvs man körde virke med häst och släde till närmaste flottningsbara led.
Det där gick ju bra där Ljustorps och Mjällån var bred och kraftig men längre
upp i socknen räckte inte vattnet i smååarna utan man måste bygga hela system
av dammar för att successivt och i etapper flytta virket steg för steg mot
kusten. Arbetet krävde mycket folk och en intrimmad organisation. På bilden
syns Gäddbäcks-dammet |
 |
Här visas en något
mindre dammkonstruktion. |
 |
För att flottningen
skulle vara effektiv fick det ju inte vara en massa stenar som hindrade
eller föremål efter stranden som kunde hindra stockarna från att fara vidare.
För att få ett så bra flyt som möjligt lade man därför rismattor efter åstränderna
under vintertid. |
 |
Var det väldigt mycket
forsar så byggde man särskilda flottningsrännor förbi dessa. |
 |
Bättre
bilar, lastanordningar och vägar gör att biltransporter successivt tar över
från flottningen i transporten av virke till fabrikerna. Det fanns säkert
ytterligare skäl som mindre förluster av virke, snabbare och mer precisa
leveranser och bättre kvalité med mera. Sammantaget flottningen försvinner.
Det är inte bara det att flottningen försvinner utan också en livsstil.
Flottningsarbetet var säsongsarbete på samma sätt som arbetet i skogen.
|
| När de
stora arbetstopparna försvinner i hanteringen av virke börjar SCA och andra
att kräva att deras personal skulle vara fast anställd. Detta fick viktiga
konsekvenser då alla som levt på säsongsarbete och ett litet torp fick se
sina möjligheter att fortsätta med den livsstilen bortsopade. De minsta
torpen avfolkades på permanent boende. I Ångermanälven med mer gynnsamma
förhållanden försvann flottningen så sent som i mitten på 1980-talet. |
